All denna skog. Denna blandade skog. Så mycket skog. Bara skog…

Måste bryta genom marken. Måste gå igenom den. För att komma till underjorden. För att komma till det undermedvetna. Till jag kommer till den plats jag längtar efter…

All denna skog. Denna blandade skog. Så mycket skog. Bara skog. Bara ett sätt som det här kan sluta. Det visste du väl? Att det bara finns ett sätt som det här kan sluta…

Men det måste väl finnas något mer? Det måste väl finnas något mer?

Det gör det inte. Det finns inget mer. Och det gör dig galen. Det gör dig panikslagen. Att det inte finns något mer. Än skogen som du har runt omkring dig…

För det är så innehållslöst. Så tomt. Det saknar ett innehåll. Det saknar ett innehåll…

Man blir galen av alla denna skog…

Men vad finns det att skriva om denna skog? Absolut ingenting. Det finns absolut ingenting att skriva om denna skog. Så varför ska man vara i den då? Om den är ångestframkallande? Och man funderar vad som skulle hända om man går bort sig i den…

Hmmm… jag tror jag delar den här…

”Den här skepnaden. Den här väktaren. Är den enda som håller ihop berättelsen. Den enda som vet vad det finns att göra. I den här berättelsen har den inget namn. Men i andra kan den heta Lugero Sömnväktaren. Den visar sig utanför mitt fönster i mitt internat Folkhemmet i Brunnsvik. Och den följer min resa ända från start. Men hur slutar den när jag upptäcker att den var starten på min resa från första början. Förmodligen inte så bra. Men inte med att jag dör. Jag har varit jättenoga med att det inte ska va något sådant. Nog för att jag beskriver känslan av att dö, men det går inte längre än så. Så hur ska jag då beskriva mötet med honom. Då jag, i slutet, möter honom. Eller möter jag honom i över huvud taget? Det var ju inte tanken från början…”

delar jag…

https://wp.me/poQ9S-cdm

https://wp.me/poQ9S-cdy