”Vilket hem är det jag längtar hem till?
Det är Bonäs där mormor och morfar bor, det är mammas lägenhet i Mora där man alltid är välkommen, det är ett hus i Kättbo som jag bodde i så länge att det känns som att en del av min själ fortfarande finns kvar där, det är Nyköping där vi hade en liten lägenhet i tre år, det är Stjärnhov där jag bodde under min tidigaste barndom.
Till detta hör även pappas villa i Gnesta och alla platser han bott på. Stjärnhov var även barndomsbyn för honom efter att de hade flyttat från Finland när han var ett litet barn

20/5-13
Jag har länge velat vara barn. Jag har velat vara ett vilddjur som far iväg på egna upptäkter. Men dessa upptäkter tog stopp när jag en stod och konverserade med min rektor; vi skulle flytta.

21/5-13
Han hade kommit ut i en brunbränd öken. Det fanns ingen himmel, inga träd, inget vatten men han kunde ändå andas. Det verkade va som att livet alldeles nyss hade släppt taget om denna Jord.
Luften var unken och stank förfärligt illa! Men han vandrade nerför sluttningen mot öknen. Bakom sig lämnade han den den svarta avgrunden han kom ifrån och som han aldrig riktigt skulle förstå sig på.
Det var som bruna jordhögar som blockerade hans väg fram. Innuti dem kunde han känna komplicerade rotsystem som torkat ut.
Marken han gick på kunde inte riktigt kallas mark. Det var luftig jord som man sjönk ner långt innan man kunde få något fotfäste överhuvudtaget. Han var rädd för att förlora fotfästet och sjunka ner i denna bottenlösa jord för alltid. Men han gick sakta och säkert. Han gjorde inget förhastat på en sådan läskig planet. Han tittade bara rakt fram och andades så lungt han bara kunde.
Till slut blev kullarna så små att han kunde se över dem. Och där kunde han även skymta horisonten som verkade vara oändligt långt bort. Han kunde även skymta ett hav som var fullkomligt svart. Ju närmre han kom det, desto mer fick han syn på det märkliga guppandet i det svarta vattnet som aldrig verkade vilja ta slut. Han kände på vattnet med en hand, men han kunde inte känna någonting! Han försökte igen. Denna gång smällde han till det märkliga vattnet. Det flög iväg… men gav varken ljud eller känsla av sig. Det var som att vattnet var på låtsas, ändå var det där, rakt framför hans ögon, och gungade konstant upp och ner. Det såg ut som ett stormig hav i sitt abslout stormigaste stund. Men han kunde ändå inte känna av det. Han var lika ovis som alltid om vad det kunde va. Men han klev ändå ner i det för att prova på och se vad man kunde göra med det.
Det lutade ständigt ner mot djupet. Han hade inte vågat gå ner särskillt; marken var för ostadig och djupet för ovist. Han stannade kvar nära den så kallade stranden. Det varkade va natt på denna planet. Det fanns inte alls särskillt många stjärnor, vilket oroade honom en hel del.

I slutet kommer ångesten krypande
Det var en kulen dag. Det var fredag och jag hade haft en riktigt intensiv vecka. Jag orkade inte göra så mycket, jag orkade inte ens ta mig till Ludvika. Min kompis som brukade skjussa mig och några andra för att vi skulle laga gemensam mat, var inte där den helgen. Han skulle iväg.
Jag orkade inte göra mycket i överhuvudtaget. Jag hade planerat att åka in till Ludvika redan under gårdagen, men då kände jag mig slutkörd av allt jobb. Det var verkligen nödvändigt att ta sig in till Ludvika, jag behövde ju mat! ”Men jag kunde väl i alla fall prova” tänkte jag då. ”Jag orkar väl inte fara in till Ludvika, jag är ju helt slutkörd.”
Under veckan hade vi

Vi började på Brunnsvik

Jag låg i min säng. Det gjorde så ont i mitt bröst. Jag kände mig så maktlös. Tiden gick sakta förbi mitt fönster. Jag brydde mig inte om den. Det gjorde så ont!
Allt gick så långsamt. Det var dagar jag försökte ta mig igenom. Dagar liggandes i en säng i Brunnsvik. I en säng i ett trångt litet rum som skulle städats, i ett hus som ständigt var stökigt, på en plats jag inte kände igen längre. Och låg jag inte i sängen satt jag vid datorn, ständigt försökandes till att skriva någonting, ständigt fastnades vid evighetshålet Facebook. Var hade mitt liv tagit vägen? jag kände inte igen mig själv.
Jag hade försökt… Jag hade försökt promenera lite grann. Jag hade till och med gått en av mina vanliga rundor som gick igenom byn ovanför Brunnsviks folkhögskola på en väg som vred sig till vänster. Ner genom en skog, ut på en stor grusväg.
Det var kyligt än ute. Jag frös lite och försökte hålla igång tempot. Men jag var fortfarande ledsen; för bara en vecka sen hade jag varit på farmors begravning. Och fortfarande hade det inte hänt någonting åt min livssituation. Om en vecka skulle vi åka till Berlin. Skulle jag orka med det? Jag trodde det skulle bli rena semestern för mig. Det skulle inte bli så. Det skulle inte bli någonting alls. Men jag visste ingenting då. Det kändes som att jag visste allt för lite, som att jag var obildad och osmart. Det var så lätt att få för sig saker i sin ensamhet.
Men det var en helg. Vi var inte många alls under denna helg och vi hade ingen bil att förhålla oss till som vi brukade ha. Jag skulle ha handlat mat, men orkade inte. Istället gick jag ut på denna promenad för att försöka hålla igång mig själv och livsandan. Men jag gick allt hungrigare och hungrigare. Imorgon, lördag, skulle jag ändå fixa hem mat. Jag måste ju ha hem mat! Annars svälter jag ju!
Fast jag visste ju redan hur det var att svälta och visste att man klarar sig längre än man tror, utan mat! Men att vara utan mat var ju inget jag ville just då. Det var precis som att vara fattig, och fattig visste jag ju redan att jag var!
Hade jag berättat det för min lärare? Att jag var orolig för ekonomin? Att jag kämpat för att inte dra mig ner i skulder, för att undvika höga kostnader, att handla, köpa eller choppa inte fanns på min karta men att jag påverkades så av all reklam, allt kändisskap och att jag själv hade en inre önskan att få bli en sådan… kändis.
Det var där det tog emot, det var där jag sa emot mig själv. Jag visste väl vad det innebar att bli kändis? Vilket ansvar det innebar att framträda och försöka göra det bra för andra människor? Hur svårt det egentligen var? Att jag inte skulle få en lugn minut innan någon skulle börja ifrågasätta mina påståenden? Det var så det var; det hade jag fått erfara.

Det känns som jag har gjort allt och ändå känns det som det är något som saknas: En saknad pusselbit i mitt liv. Det som höll ihop mig och fick mig på stående ben: Att jag kunde göra någonting, att jag hade makten att göra någonting, att jag var någon, att jag existerade.”