Miriam hade legat uppe och tittat på stjärnorna när hon plötsligt fick syn på en fallande stjärna på himlen. En stjärna som hade sett ut som ett streck på himlen. Ett streck som hade landat någonstans i de äldre delarna av skogarna. Där den blinkade som en fyr i natten. Och Miriam blev nyfiken på vad det kunde vara för något. Så pass nyfiken att hon fick lov att gå ut och ta reda på det…

Väl ute så möttes hon av en iskall nattkyla. Det var en kyla som trängde igenom de kläder hon hade och började frysa i alla fall lite gran. Hon befann sig i rörelse genom en skog som inte någonsin blivit omhändertagen. Alltså nedhuggen eller något sådant. Detta hade lett till att träden hade växt utan hinder till en storlek som inte ansågs normal. I dagens ögon hade det inte ansett normalt, eftersom dagens skog mestadels består av planterad industriskog. Men det gjorde den inte här. Här bestod skogen av urskog. Och hon gick mot det blinkande ljuset som ledde henne genom träden…

När hon hade börjat runda en sjö och kommit till ett träsk så upptäckte hon att det började bli lite långt att gå. Och började fundera på om hon skulle vända eller fortsätta. Om hon skulle våga upptäcka vad som fanns där framme. För det kunde ju vara precis vad som helst. Eller så kunde det inte. Det visste ju inte hon. Förrän hon gått dit och upptäckt vad det var…

Det var en blomma. En svart blomma. Var vad det var. Det var som den svajade i en osynlig vind. En vind som var osynlig. Och den vaggade hit och dit med något som såg ut som en tunga hängande ut ur dess blomblad. En tunga som gjorde Miriam nyfiken; hon gick närmre för att titta efter. Närmre för att känna på tungan. Men då bet blomman till och sprutade in ett gift i Miriams blod. Ett gift som egentligen var en kraft som var inte av denna världen…