”Det var en träport. En stor träport. Som gick upp i taket om nu ett sådant fanns där uppe. Men visst fanns det; bara för att jag inte kunde se det behövde det ju inte betydda att det fanns där. Och ovanför porten en gammal träskylt med orden ”Dödens land” fastsvetsat. Jag visste inte riktigt vad det betydde men antog att det var mer litterärt än bokstavligt. Och det var det de stod…

Sen hade vi en trappa av trä som gick upp till portalen. En trappa med många steg. Hur skulle jag orka gå upp för den? Om jag skulle orka gå upp för den. Jag kanske inte skulle orka gå upp för den. Men då skulle jag få lov att bestämma mig; om jag skulle va kvar i mörkret eller om jag skulle gå och utforska det nya landskapet. Jag gick och utforskade det nya landskapet. Genom att gå upp för de höga trapporna, öppna de tröga dörrarna och kliva ut på det nya landskapet…

Nästan på en gång blixtrade det till. Det blev ljust och jag kunde inte se någonting. Så pass ljust att det kändes som det skulle bränna bort hornhinnan på mina ögon. Var det så här det kändes att dö? Det hade varit som en smäll. Men så kom landskapet tillbaka igen. Det gröna landskapet. Som var gjort av gräs…

Landskapet var gjort av gräs. Det var så stort att det inte gick att se änden på det. Eller det var så jag trodde i alla fall. För jag kunde inte se änden på det. Och det gick till några kullar som gick i vågor. De gick i vågor. Och det var så märkligt. Men det var gjort av gräs. Allting. Och det var så märkligt. Att det var gjort av gräs. Grönt kortklippt gräs. Var det. Var vad det var. Och det var så märkligt…

Var skulle jag gå nu när jag hade lämnat underjorden? Jag tänkte att dörren bakom mig skulle vara kvar där men där var bara luft. Och det var mulet. Nästan så att det skulle regna men det ville aldrig det. Istället var det torrt i luften. På marken. Men det måste finnas något mer. Det var svårt att hitta något mer. Men jag började gå så fick jag se sen vad jag hittade…

Hittade i detta identitetslösa landskap. Var det så man kunde kalla det? Eller var det bara väldigt tomt? Tomt och ödsligt. Det enda som växte här var gräs. Grönt gräs. Mörkrgrönt gräs. Gräs i alla dess former. Och det var skönt att vila ögonen på. Men så, plötsligt, kom jag till en å. Utan vatten. Det var lite märkligt för det såg ut att inte rinna någonting. Det såg ut att vara ingenting i den. För när jag tittade ner i den så tittade jag på en annan himmel. En annan himmel. Och det var ett annat land. Som var upp och ner. Och det landet var full av svart rök som guppade upp och ner i luften. Så jag följde det här svarta; följde det och jag följde det rätt länge. För att komma längre in i det gröna. Som inte ville lämna mig. Det ville inte lämna mig. Det var överallt runt omkring mig. Och det täckte hela landskapet. När skulle jag komma fram? Vad skulle jag komma fram? Hur skulle jag komma fram?”