Miriam hade legat uppe och tittat på stjärnorna när hon plötsligt fick syn på en fallande stjärna på himlen. En stjärna som hade sett ut som ett streck på himlen. Ett streck som hade landat någonstans i de äldre delarna av skogarna. Där den blinkade som en fyr i natten. Och Miriam blev nyfiken på vad det kunde vara för något. Så pass nyfiken att hon fick lov att gå ut och ta reda på det…

Väl ute så möttes hon av en iskall nattkyla. Det var en kyla som trängde igenom de kläder hon hade och började frysa i alla fall lite gran. Hon befann sig i rörelse genom en skog som inte någonsin blivit omhändertagen. Alltså nedhuggen eller något sådant. Detta hade lett till att träden hade växt utan hinder till en storlek som inte ansågs normal. I dagens ögon hade det inte ansett normalt, eftersom dagens skog mestadels består av planterad industriskog. Men det gjorde den inte här. Här bestod skogen av urskog. Och hon gick mot det blinkande ljuset som ledde henne genom träden…

När hon hade börjat runda en sjö och kommit till ett träsk så upptäckte hon att det började bli lite långt att gå. Och började fundera på om hon skulle vända eller fortsätta. Om hon skulle våga upptäcka vad som fanns där framme. För det kunde ju vara precis vad som helst. Eller så kunde det inte. Det visste ju inte hon. Förrän hon gått dit och upptäckt vad det var…

Det var en blomma. En svart blomma. Var vad det var. Det var som den svajade i en osynlig vind. En vind som var osynlig. Och den vaggade hit och dit med något som såg ut som en tunga hängande ut ur dess blomblad. En tunga som gjorde Miriam nyfiken; hon gick närmre för att titta efter. Närmre för att känna på tungan. Men då bet blomman till och sprutade in ett gift i Miriams blod. Ett gift som egentligen var en kraft som var inte av denna världen…

Jag hade förmodligen slumrat till där på soffan i vardagsrummet i Folkhemsbyggnaden.

Det var inte mycket jag kom ihåg från gårdagen. Det hade varit fest och mina kamrater hade supit mig full än en gång; allt var som det brukade vara på denna skola.

Men ändock: Någonting hade väckt mig ur min slummer. Något hade svishat förbi fönstret likt ett spöke! Det hade susat till och försvunnit lika snabbt som det kommit.

Jag gick försiktigt fram till fönstret då jag var rädd för det okända. Men jag kunde inte se något i mörkret, så jag återgick till mitt läsande för att försöka bli av med rädslan.

Men jag hann inte mer än att börja läsa förän det knackade på fönstret.

Jag hoppade upp som en gasell ur soffan och tittade ut genom fönstret. En svart gestalt for förbi likt ett spöke. Jag blev kvar under en längre stund, stirrandes på samma punkt under något som kändes som en evighet och försökte greppa vad som precis hade hänt. Nyfiken tog dock överhand så småningom; jag fick helt enkelt lov att gå ut och se efter vad det var för varelse som höll till där ute!

Kylan slog emot mig som en vägg. Den kändes extra stark här då skolan låg precis vid sjön Wässman och var så öppen.

Gatlyktorna kastade sina ensliga sken över asfalten. Himlen var stjärnfylld och ensam. Jag var ensam; alla andra sov! Jag hade så svårt att greppa vilket värde denna skola egentligen hade! Och mitt minne sviktade det också; vem var jag egentligen? Och vad gjorde jag här?

Utbildningen hade inte blivit som vi hade tänkt oss. Jag kom dock inte ihåg varför nu, men jag kände att en viktig chans till att lära mig skriva hade gått förlorad. Istället hade jag fått lov att protestera och försöka hålla ihop med den lilla gemenskap som hade blivit kvar på Brunnsviks Folkhögskola. Vi hade haft manifestationer, journalister, insändare och skrivelser.

Men allt var så komplicerat att jag inte riktigt vad allt gick ut på. De sa att det gällde att skicka in skrivelser till de högsta instanserna för att man skulle kunna nå fram till förändring. Så många andra val hade vi inte. Men det tärde på alla med att försöka få sin röst hörd när hela Brunnsvikledningen bortförklarade oss som nostalgiker, skällde ut oss för att inte göra som de sa och med alla medel försöka hemlighålla och lura alla andra som inte var insatta i Brunnsviksflytten. Den som var insatt visste redan sedan tidigare att denna ledning inte var att lita på…

Jag tittade upp mot stjärnhimlen. Inga ljud, inga rörelser, ingen varelse; jag måste ha sett i syne! Men så plötsligt hör jag en duns bakom mig! En mikrosekund senare smäller det till skallen och allt blir vitt!