”När jag tänker tillbaka på den tid jag haft, så känns det verkligen som jag har lämnat något. Men jag vet även att jag inte lämnade det frivilligt; jag har fötts in i detta som kallas fattigdom. Men jag ser även att samhället är förvridet och att någon måste ha ställt till det någon gång.
Men jag känner att jag inte kan göra någonting åt det. Än en gång känner jag denna maktlöshet som jag så länge kämpade emot. Och nu när jag även försökt kämpa för min och andras sak och kämpat med ett sådant engagemang att jag till och med förvånat mig själv, så åker jag ner i detta bottenlösa djup igen. Är det inte för att jag hela tiden har manifesterat med dessa ord som ”bottenlösa djup”? Men det fanns ju ändå lite framtidsanda i dem! Varför ska jag bli så deprimerad just nu för, när det snart är dags för vår sista manifestation där vi verkligen kommer visa vad vi står för? Varför mår jag inge bra när jag tänker på att vi snart ska resa bort och få det bra i ett annat land? Svaret ligger ständigt och gnager i mitt huvud; jag saknar landsbygden.
Men är jag inte redan på landsbygden?
Jo det är jag ju! Men jag äger ju inget. Det finns en gård eller inte en bit mark där omkring som jag äger. Och därför kan man inte göra vad som helst där heller. Inte ens en bit av skolan äger jag! Och det sitter vaktkameror och det är väktare (?) som åker omkring på skolan om natten som ser till att vi sköter oss och inte stjäl något. Och allt är så ödsligt, även fast det ännu bor en del där. Man kan känna sig så ensam när går omkring bland de höga byggnaderna; en gång måste det varit ett väldigt livfullt ställe, men nu känns spåren efter kampen om Brunnsviksflytten långt inom en. Jag har försökt finna tröst i mina promenader, bland vänner eller genom att bara var för mig själv för ett tag, men haft så svårt att finna ro. Vädret har varit mulet, ibland har det snöat eller regnat. Jag själv har haft det svårt att sova om nätterna; skyllt på kalla fötter, för varmt inomhus, hjärtproblem eller att jag bara haft ont någonstans. Men det har även varit sanning, så när jag ringde till mamma och berättade om att jag hade ont i hjärtat så sa hon att hon var beredd att komma och hämta mig eftersom det hade gått så lång tid med mina problem nu att det kändes bäst att komma och hämta mig så att jag kunde vila upp ordentligt inför resan. Men tiden gick och mamma kom och hämtade mig. Jag lämnade allt bakom mig. Och det var så mycket, sååå mycket! Och det var så skönt! Det var så skönt att lämna allt som hade med Brunnsvik att göra. Men för ett litet tag sen höll stenhårt fast i att få vara kvar på den skolan. Hur gick det till?
Tiderna förändras; plötsligt satt jag i samma situation som jag hade setat under slutet av gymnasiet; jag ville inte gå kvar där längre, jag ville flytta hem igen. Allt på grund av hemlängtan.”