Det gick en kall kår genom ryggraden. Marken var bländande vit och mjuk som bomull. Som om den var gjord av moln. Och den verkade till och med vara gjord av moln. Så vad gjorde jag då här?

Det verkade som jag hade hamnat i himlen. Eller himmelriket som det hette. Det var så vitt men nu kunde jag i alla fall se lite mer av landskapet jag hade hamnat i. Det vita var överallt och ingenstans omkring mig. Hur skulle man beskriva det jag hade hamnat på? Det var obeskrivligt. Och ändå så verkligt. Nu när jag hade hamnat på det. Och framför mig hade jag portal i guld. En sån där med stänger. Och det var den som det var meningen att man skulle gå igenom då? Eller hur funkade det i detta rike?

Jag antog att man skulle gå igenom den. Jag hade liksom inte så många andra ställen att gå igenom. Och när jag gick igenom gnisslade det så högt att det skar i öronen. Det var inte förrän det hade gått ett tag som gnisslet la sig och det blev tyst igen. Jag var nu framför en stor kyrka. Alltså en jättestor kyrka. Jag trodde inte saker och ting kunde bli högre men tydligen kunde den här kyrkan det. Och här fanns ännu en port som också den gick högt upp högre än jag kunde veta…

Också den där marmor trappan. Var kom den ifrån? Jag gick från det vita till det lite grumligt otydliga. Högre och högre. Det var en hög trappa. Som ledde upp till den tunga porten. Porten som hade gamla gångjärn som gnisslade när man slog upp dem. Eller de var väldigt tröga i alla fall. De tunga dörrarna. Och när jag kom var det som jag kom in i en källare. Iskall luft överallt runt omkring mig. Och var det rymden som var där uppe. Så att man inte kunde se taket. Så att man inte kunde andas…

Men jag andades. Och jag levde fortfarande. Jag gick genom något som liknade en mittgång i en kyrka. Och solen sken genom fönstren så att det blev som ränder på golvet och så att det knappt gick att andas. För att det var så varmt. Och för att det, på gränsen till det outhärdliga, blev jobbigt enbart att ta sig frammåt. Men jag skulle någonstans till de främre delarna av bänkarna. Där det satt en skepnad och väntade på mig. Han hade alltid väntat på mig. Och hade alltid haft ett sånt enormt tålamod för mig. Vad han väntade på var att jag skulle sätta mig ner. Men det som kom sen var lite oväntat. Han slog till golvet med en käpp så att golvet började spricka. Och han gjorde det repetativt. Sedan följde allt annat med och rasade ihop. Föll och rasade ihop. Också jag föll. Från himlen…

Jag har ju bara mina egna drömmar att arbeta med. Och det är ju bara mina egna drömmar som jag har arbetat med. För så lång tid. Har jag arbetat med dem. Men när tiden går försvinner också bilden av en dröm. Eller gör den? Den blir otydligare. Blir den? Nej, men den är där någonstans i högen av minnets arkiv. Så många minnen. Att det blir övermäktigt. Jag måste radera och rensa. Städa och glömma bort. Jag kan inte glömma bort. Jag måste minnas. För det är det enda jag lever på just nu…

Minnet. Av en skola. Som hette Brunnsviks Folkhögskola…

”Komma fram till det jag gick till. Det var någon slags ruin. En förhistorisk ruin som nästan såg grekisk ut. Med dess pelare som nästan såg trasiga ut. Stod den där som en förhistorisk ruin från en annan tid då man levde helt annorlunda än nu. Hur man levde då visste jag inte. Men jag kunde alltid leva mig in i hur man kunde ha levt då. Och jag levde mig in i en tid då hade helt andra förutsättningar än nu…

Jag gick närmare för att se vad som fanns i den. Den var verkligen övergiven, men det var som det fanns rum. Och i ett av de här rummen fanns ett gammalt träbord, en fällsäng och på bordet någon slags bok. Jag öppnade boken men den hade bara blanka sidor. Jag blev förvånad men la ändå ifrån mig den. Jag funderade på vad jag skulle göra härnäst…

Jag tänkte på den där ån och att jag hade glömt någonting. Att göra någonting. Jag hade glömt att känna på den svarta röken. För att veta vad som skulle hända då så behövde jag göra det. Så jag gick tillbaka och gjorde just det. Tog på den svarta röken. Och med ens spred den sig explosionsartat. För sent insåg att jag hade ställt till med något och att detta något förmodligen var oåterkalleligt. Jag började få svårt att andas och jag började gå tillbaka till ruinen. Men skulle jag klara det? Det fick bara tiden avgöra. Men det var förstås mycket svårare nu när den svarta röken åkte ner i mina lungor och förgiftade dem. Den var överallt omkring mig och jag skulle inte komma ifrån den. Inte den här gången. Inte någon annan gång. Jag kom i närheten av ruinen men verkade alltid så långt bort. Det var som den åkte iväg, längre och längre, bort. Och kullen den stod på blev bara högre och högre. Tills det inte nådde längre. Verkade det som. Då kunde komma fram. Och jag kunde kasta mig i sängen. Men jag var inte skyddad här. Röken spred sig även hit och när jag inte kunde andas längre var det som världen upphörde…

Men gjorde den verkligen det? När det inte fanns något annat än rök omkring mig var det som världen upphörde. Men det betydde inte att den inte fanns. Istället var det något annat, någon annan, som tog form i röken. Någon annan som var en vithårig gubbe. Med vit mustach och skägg. Och kläder. Som blåste en iskall luft i mina lungor. Och sen var det som världen upphörde…”