”Komma fram till det jag gick till. Det var någon slags ruin. En förhistorisk ruin som nästan såg grekisk ut. Med dess pelare som nästan såg trasiga ut. Stod den där som en förhistorisk ruin från en annan tid då man levde helt annorlunda än nu. Hur man levde då visste jag inte. Men jag kunde alltid leva mig in i hur man kunde ha levt då. Och jag levde mig in i en tid då hade helt andra förutsättningar än nu…

Jag gick närmare för att se vad som fanns i den. Den var verkligen övergiven, men det var som det fanns rum. Och i ett av de här rummen fanns ett gammalt träbord, en fällsäng och på bordet någon slags bok. Jag öppnade boken men den hade bara blanka sidor. Jag blev förvånad men la ändå ifrån mig den. Jag funderade på vad jag skulle göra härnäst…

Jag tänkte på den där ån och att jag hade glömt någonting. Att göra någonting. Jag hade glömt att känna på den svarta röken. För att veta vad som skulle hända då så behövde jag göra det. Så jag gick tillbaka och gjorde just det. Tog på den svarta röken. Och med ens spred den sig explosionsartat. För sent insåg att jag hade ställt till med något och att detta något förmodligen var oåterkalleligt. Jag började få svårt att andas och jag började gå tillbaka till ruinen. Men skulle jag klara det? Det fick bara tiden avgöra. Men det var förstås mycket svårare nu när den svarta röken åkte ner i mina lungor och förgiftade dem. Den var överallt omkring mig och jag skulle inte komma ifrån den. Inte den här gången. Inte någon annan gång. Jag kom i närheten av ruinen men verkade alltid så långt bort. Det var som den åkte iväg, längre och längre, bort. Och kullen den stod på blev bara högre och högre. Tills det inte nådde längre. Verkade det som. Då kunde komma fram. Och jag kunde kasta mig i sängen. Men jag var inte skyddad här. Röken spred sig även hit och när jag inte kunde andas längre var det som världen upphörde…

Men gjorde den verkligen det? När det inte fanns något annat än rök omkring mig var det som världen upphörde. Men det betydde inte att den inte fanns. Istället var det något annat, någon annan, som tog form i röken. Någon annan som var en vithårig gubbe. Med vit mustach och skägg. Och kläder. Som blåste en iskall luft i mina lungor. Och sen var det som världen upphörde…”