Jag har ju bara mina egna drömmar att arbeta med. Och det är ju bara mina egna drömmar som jag har arbetat med. För så lång tid. Har jag arbetat med dem. Men när tiden går försvinner också bilden av en dröm. Eller gör den? Den blir otydligare. Blir den? Nej, men den är där någonstans i högen av minnets arkiv. Så många minnen. Att det blir övermäktigt. Jag måste radera och rensa. Städa och glömma bort. Jag kan inte glömma bort. Jag måste minnas. För det är det enda jag lever på just nu…

Minnet. Av en skola. Som hette Brunnsviks Folkhögskola…