”Han höll pojken i handen medan de snubblade genom skogen. Den andra handen höll han utsträckt framför sig. Han såg inte sämre med ögonen slutna. Pojken var insvept i filten och han sa åt honom att inte tappa den för de skulle aldrig hitta den igen. Pojken ville bli buren men fadern sa att han måste hålla sig i rörelse. De snubblade och snavade genom skogen hela långa natten och långt före gryningen föll pojken omkull och vägrade stiga upp igen. Mannen lindade sin egen parkas om honom och svepte honom i filten och satt och höll honom i famnen och gungade honom. En enda patron kvar i revolvern. Du vägrar se sanningen i vitögat. Du vägrar.

I det njugga ljus som föreställde dager lade han pojken på löven och satt och studerade skogen. När det hade blivit lite ljusare steg han upp och gick ut och letade i en omkrets kring deras primitiva läger efter spår men förutom deras egna avtryck i askan fann han ingenting. Han gick tillbaka och lyfte pojken. Vi måste ge oss iväg, sa han. Pojken satt ihopsjunken med uttryckslöst ansikte. Kladdet var intorkat i hans hår och strimmade ansiktet. Prata med mig, sa mannen, men det ville inte pojken.

De gick mot öster mellan de upprättstående döda träden. De passerade ett gammalt trähus och korsade en jordväg. En röjd jordbit som kanske en gång hade varit en grönsaksodling. Då och då stannade de för att lyssna. Den osynliga solen kastade inga skuggor. De träffade oväntat på vägen och han hejdade pojken med ena handen och de hukade sig i diket vid vägkanten som utstötta och lyssnade. Ingen vind. Livlös tystnad. Efter en stund reste han sig och gick ut på vägen. Han såg sig om på pojken. Kom igen, sa han. Pojken kom ut och mannen pekade på spåren i askan där lastbilen hade rullat. Pojken stod svept i filten och tittade ner på vägen.”