”Vad jag tänkte skriva om var mitt rum i Kättbo. Vad jag tänkte skriva om var hur det var i det rummet. Men jag kommer inte riktigt ihåg hur det var i det rummet. Det var ganska stort. Och jag hade mycket växter. Jag var en växtperson. Som tyckte om att skriva. Men skrivandet hade jag inte riktigt upptäckt än då. Så vad jag istället gjorde var en massa andra saker som inte hade med skrivandet att göra. Saker som jag kanske inte tyckte om men som jag fick lov att göra ändå. För det var arbete. Och det fanns en massa arbete på gården…”

”Jag hade vandrat länge för att komma dit där jag var nu. På bägge sidor om mig reste sig två mörka byggnader som inte verkade ha sett människor på evigheter. Byggnader som var tomma och innehållslösa. Och som blickade ner på mig som om jag var den sista människan på jorden. Jag visste inte vad som hade hänt. Eller om något hade hänt. Jag kunde bara minnas det som hände för stunden…

Det som hände för stunden. Var att jag höll på att gå igenom en öde stad. Jag visste inte hur länge jag hade gått eller var jag hade gått. Inte heller visste jag var jag var på väg någonstans. Det var ett stort mysterium och jag visste inte hur man skulle ta reda på det. Vad som hade hänt innan jag kom till staden. Gick det ens? Eller var det ett stort mysterium? Som man inte kunde ta reda på…

Det var ett mysterium som man inte kunde ta reda på. Men vad exakt betydde det? Att jag inte kunde veta varför husen var tomma. Eller innehållslösa. Det var dömt att misslyckas att försöka. Om jag försökte. Så skulle jag inte komma fram till något annat resultat än att de var öde. Och det sa kanske inte jättemycket. Men det var ju det de var…

Öde och övergivna. Men mest tomma och innehållslösa. Vad var det som hade hänt egentligen? Kunde jag inte veta. Men jag ville veta det. Och jag villet förstå det. Jag hade bara vägen att förhålla mig till. Och det var lite irriterande. Och frustrerande. Att inte veta mer. Att famla i mörkret…

Men helt mörkt var det ju inte. Så klart. Det var mer grått. Svart vitt. Som om det var ritat…

Som om det var en hallucination. Men var det en hallucination? Det såg nästan ut som det. Och det var som jag var mitt i den. Var det jag som skapade den? Eller fanns den redan där när jag var där?

Det var djupt existentiella frågor. Att ställa sig själv. Jag kände väl inte att det var så jätteexistentiellt. Att gå bland mörka byggnader. Och de tomma och innnehållslösa fönsterkarmarna blickade fortfarande ner på mig. Som om jag var den sista människan på jorden. Men var jag det? Var jag verkligen det? Om jag var det var jag också den sista människan att gå på den här jorden. Och det kändes inte som det. Det kändes som det fanns något annat. Någon annanstans. Jag gick och gick men kom ingenstans. Jag kom inte någonstans. På min väg genom livet…

Eller det var ju bara en väg som gick genom en stad. En öde stad i det här fallet. Och det började bli mörkt. Solen färgade himlen blodröd vid horisonten. Mina steg gick trögt. Och saktare. Jag började bli trött. Om jag föll ihop i en hög på backen; vad skulle hända då? Eller om jag skulle somna på stället? Det gick väl inte ens…

Tydligen. Tydligen gick det att somna på stället. Men när jag snubblade och föll var det inte backen jag hamnade på. Utan baksätet av en bil…”

”Livet är lite som en maskin som går och går. Hjärtat är lite som en pump som går och går. Eller som en stamp som stampar. Var hade jag sett den? I Noppikoski. Där vi hade stampat vadmal. Där jag gjorde mitt tyg som skulle bli till ett par byxor. Men som inte riktigt är klara än. Men de är fortfarande i mitt klädskåp. Kanske jag gör klart dem sen någon gång…”