”Den närmaste tiden var märklig. Jag föll men ändå var jag kvar i något slags flytande. Var det vatten? Det kändes som vatten. Och jag kunde inte andas. Jag behövde andas. Så jag lyfte huvudet ovanför vattenytan så att iskall luft kunde åka ner i mina lungor. Också mitt ansikte blev kallt, men det brydde jag mig inte om nu. Det enda jag brydde mig om var jag var någonstans…

Det var så eländigt. Mina kläder var så tunga. Hur skulle jag orka resa mig nu? Men jag fick lov att orka. Orka resa mig upp ur vad det nu var för vatten jag hade hamnat i…

Ja… vad var det för vatten jag hade hamnat i? När jag hade tagit mig över kanten och på kullerstensgatan så kunde jag se att det var en fontän. Och på fontänen fanns en staty på en ängel och en drake. Vad betydde det här? Tänkte jag. Men egentligen betydde det ingenting. Ängeln hade redan dödat draken. Så jag kunde inte göra någonting. Men jag ville göra någonting. Jag ville inte att draken skulle vara död. Jag ville att den skulle leva. Och jag fick min önskan uppfullen…

Statyerna hade fått liv. Det gnisslade när de rörde på sig. Rörde sig också draken från ängeln så att spjutet åkte ur munnen och landade på kullerstensgatan någonstans. Sedan dödade draken ängeln. Rev av den dess båda vingar så att den aldrig kunde flyga igen. Det var först när ängeln inte levde längre som den vände sig mot mig. Vad skulle den göra nu? Men den gjorde ingenting. Istället lät den mig kliva upp på dess rygg. Och sedan flög vi…”

”Han höll pojken i handen medan de snubblade genom skogen. Den andra handen höll han utsträckt framför sig. Han såg inte sämre med ögonen slutna. Pojken var insvept i filten och han sa åt honom att inte tappa den för de skulle aldrig hitta den igen. Pojken ville bli buren men fadern sa att han måste hålla sig i rörelse. De snubblade och snavade genom skogen hela långa natten och långt före gryningen föll pojken omkull och vägrade stiga upp igen. Mannen lindade sin egen parkas om honom och svepte honom i filten och satt och höll honom i famnen och gungade honom. En enda patron kvar i revolvern. Du vägrar se sanningen i vitögat. Du vägrar.

I det njugga ljus som föreställde dager lade han pojken på löven och satt och studerade skogen. När det hade blivit lite ljusare steg han upp och gick ut och letade i en omkrets kring deras primitiva läger efter spår men förutom deras egna avtryck i askan fann han ingenting. Han gick tillbaka och lyfte pojken. Vi måste ge oss iväg, sa han. Pojken satt ihopsjunken med uttryckslöst ansikte. Kladdet var intorkat i hans hår och strimmade ansiktet. Prata med mig, sa mannen, men det ville inte pojken.

De gick mot öster mellan de upprättstående döda träden. De passerade ett gammalt trähus och korsade en jordväg. En röjd jordbit som kanske en gång hade varit en grönsaksodling. Då och då stannade de för att lyssna. Den osynliga solen kastade inga skuggor. De träffade oväntat på vägen och han hejdade pojken med ena handen och de hukade sig i diket vid vägkanten som utstötta och lyssnade. Ingen vind. Livlös tystnad. Efter en stund reste han sig och gick ut på vägen. Han såg sig om på pojken. Kom igen, sa han. Pojken kom ut och mannen pekade på spåren i askan där lastbilen hade rullat. Pojken stod svept i filten och tittade ner på vägen.”