”En sportjournalist, en polis och en dataspelstillverkare. Hade alla haft samma dröm. En svartklädd skepnad. Som hade för alla uppenbarat sig på olika sätt. Det fanns inget bestämt sätt för den att uppenbara sig och man kunde inte bestämma när han skulle uppenbara sig. Men när han uppenbarade sig så var det oftast med anledningen att ta en till ett annat land…

Sportjournalisten Helena hade haft några märkliga drömmar. Oftast av sexuell karaktär. Men när det hade börjat dyka upp ett annat element i hennes drömmar så bytte de skepnad och blev annorlunda. På det vis att de inte blev sexuella längre. Utan mer gråa och tråkiga. Men det var en psykiatri. Som hon hade drömt om…

Så också för polisen Katarina. Som bara drömde om att få vara ifred. Och göra något roligt. Men att vara på en psykiatri var inte roligt. Men hon skulle inte va där för ett så långt tag. För det var fritt för henne att gå in och ut. Och hon hade tillgång till skog. Och hon hade tillgång till natur. Och hon bara var där men jag tillbaka igen. För hon visste inte vad hon skulle göra där. Hon gick tillbaka till psykiatrin…

För datorspelstillverkaren Nina uppenbarade sig drömmen som ett datorspel. Precis som hon hade skapat det. Men där fanns den där karaktären också. Den svartklädda karaktären. Som sa åt henne att gå till denna psykiatri. Och ta med sig dessa personer också. Så skulle deras resa börja in i det undermedvetna…

Men så skulle det ju också vara med resor att de skulle ta lång tid. Så pass lång tid att de aldrig skulle bli färdiga…

För det var hans drömmar de äntrade. Och han blev ju aldrig färdig. Det var ju känt sedan länge. Vem det var visste ingen dock. Men den här skuggvarelsen nämnde honom konstant. I drömmarna. Men det de drömde om var bara deras egen längtan. Efter något de inte hade. Än. Eller kanske inte kunde få. Av olika anledningar. Hur får man det man inte kan få? Genom drömmen…

Genom drömmen föll allt. Det var så det hade blivit efter att han hade bränt ut sig. Blivit utmattad. Och gått genom den öde staden. Vem han var var det ingen som visste i alla fall. Det var bara skuggvarelsen som sa han. Och att han hade haft så jobbiga drömmar. Att han hade gett upp om honom…

Han hade gett upp om honom. Någon gång när han hade flyttat från Mora. Men han hade heller inte behövt någon hjälp längre eftersom han var bland folk nu. Och drömmarna blev inte lika olidliga då…

Det var när man var utanför samhället som drömmarna blev olidliga. När man var fattig eller utan jobb. När man hade bränt ut sig själv. Eller blivit utmattad. Som gränsen mellan dröm och verklighet brast. Som den gjorde på den här psykiatrin. Fast ingen visste om det. När alla lades in. Vad man däremot märkte av var ett mörker som inte verkade vilja släppa taget om dem. En natt som aldrig ville ta slut. Och en skepnad som smög omkring i korridorerna…

Vad ville den här skepnaden? Vad gjorde han där? Egentligen hörde han hemma i Brunnsvik. Men han kunde vara där man ville att han skulle vara. Och väl där förändrade han landskapet till deras värsta farhågor…”