”Jag kan inte sluta tänka på Bonäs. Det är som det ligger en tyngd över mig. Varje gång jag blundar så dyker de upp. Byggnaderna. Och jag vet inte om det är de jag drömmer om men de har i alla fall påverkat mig mycket…

De gamla byggnaderna. Men som sagt kan det ta flera år att ta sig ut ur ett träsk. I Bonäs finns det ett träsk. Det har precis allting som man tänker sig att träsk har. Och det är lite märkligt. För det är ingen vanlig mark där. Utan sandmark. Så när jag håller på att drunkna så håller jag också på att begravas i sand. Så när jag begravs så kan jag inte komma tillbaka igen. Till det landskap som jag vill återvända till. Utan det är hela tiden ett nytt landskap. Var är det den här gången?

Det kan va ett gräsland. Som i Ocarina of time. Fast egentligen är det något helt annat. Dödligt. Det är dödligt. Och farligt. Fast vad är inte farligt när man är mitt ute i ingenstans? Egentligen? Så jag går och jag är ingenstans. I landskapet. Jag är ingenstans och jag är överallt. Jag är fri…”