Vi gamla arbetarungar som på olika sätt sätter ord på vår frustration vet att en 1/3-dels väljarkår (S+V) inte räcker för välfärdsreformer och trygghetssystem som håller över tid. Arbetarrörelsens och borgarnas tro på kapitalet och marknadens dynamik är oss övermäktig. Allt tidigare prat om ”balanser” kan vi glömma nu när fanans klarröda färg sakta har bleknat under trettio år. Som ”ansvarstagande” politiska förvaltare i kommun, landsting och stat, tvingas vi därför kontinuerligt dagtinga med vår ideologiska övertygelse. Så kallad klokskap har ersatt politisk övertygelse och en berättelse om framtiden som kan samla människor i ett välfärdsbygge.
Efter trettioåtta år i arbetarrörelsen tjänst, är jag också en del av detta och det smärtar, även om jag själv tycker att jag hållit emot.

När containern utanför Brunnsviks folkhögskolebibliotek fylldes med böcker, så protesterade vi.
När avregleringarna, bolagiseringarna och privatiseringarna skedde av våra egendomar, så protesterade vi.
När Ingvar och Carl Bildt ljög…