”Jag hade jobbat i sex veckor på praktikplatsen Villan. Jag hade sagt hej då till så gott som alla på äldreboendet. Och jag var på väg till min nya praktikplats på Mariebergsgården. Det var tidigt och jag var lite trött. Men inte för trött. Jag hade varit noga med att sova ordentligt så att jag skulle orka med, vad det nu kunde tänkas vara som jag skulle få göra, på Mariebergsgården. Det jag hade sett av Mariebergsgården hittills var bara lite grann, men det var i alla fall tillräkligt för att man skulle kunna få en någorlunda klar bild av vad det var för ställe. Det var ett ganska stort ställe med många våningar. Men jag skulle bara vara på en våning. Och jag skulle få vara på strokeavdelningen. Det var den avdelning där man tog hand om de patienter som var som svårast skadade. Och de var oftast bara där en kort stund innan de skulle vidare till antingen sjukhuset eller i sällsynta hem till sig. Även kallades det korttidsboende…

När jag kom dit så fick kläder och tagg så att jag skulle kunna komma in dit. Sedan fick jag rundvisning; det låg på andra våningen så man fick lov att gå upp en trappa för att komma dit. Men det var inte så jättesvårt. Svårare var det nog i så fall att hänga med i allt man skulle göra; man skulle ta upp de äldre och ta de till toan, man skulle bädda sängen, man skulle ge dem medicinen och man skulle konstant hålla koll på dem. Man skulle vara tillgänglig för dem. Och det var också vad de krävde att jag skulle klara av om jag skulle praktisera där. Och det gjorde jag, till en början, i alla fall. Om jag bara lade märke till tecknen på utbrändhet tidigare så kanske jag hade kunnat undvika den. Men nu var jag på rak väg mot den och det var kanske också det som fick mig att bette mig så konstigt innan det tog stopp…”