”Om jag ska skriva om de övergivna ängarna och öde åkrarna så borde jag fånga känslan av att vara ensam. Hur ska jag göra det? Jag var ju ensam i Brunnsvik. Och jag var ju ensam i Kättbo. Frågan är vad Kättbo har med det här och göra. De liknar mer ängarna och åkrarna i Bonäs. Eller så är det så där undermedvetet att jag inte tänkt på att det är i Kättbo. Eftersom det var så länge sen. Men även den där platsen jag var på när jag rymde hemmifrån var ju också i Kättbo. Och det var en plats i skogen där jag fick lov att ta mig över en bäck för att komma vidare. Och jag hade fått lov att använda starka pinnar för att ta mig över. Så det var en rätt risig skog. Så det är också så den kommer beskrivas. Men tillbaka till de övergivna ängarna och öde åkrarna så tror jag de är från Bonäs. Eftersom det är de jag minns bäst. Att de var så karga…”

”Att allting faller. Faller det även för mig? Det gör det. Och det är en bild som har spruckit. Över hur allting ska vara. Spruckit och fallit. Ner i en stor svart avgrund. Som aldrig verkar ta slut. Vad väntar där? En skog men också ett träsk. Ett undermetvetet träsk. Det träsk man hamnar i när allting verkar gå mot en…”

”Om det är viktigt att veta så är det själva anledningen till att jag lyssnar till filmmusik. Alltså att jag gick i Orsa Ungdomskör. Men det kan ju inte riktigt vrida tillbaka tiden. Bara lindra. Men så; jag var ju bas. Och jag trivdes med det. Men det fanns ju även sopran. Och det är väl lite det jag försökt beskriva i berättelsen…”

”Ska jag skriva om alla gånger jag varit med Ung Vänster? Det måste jag nästan för att minnas något. Men det är inte så ofta jag varit med dem på den senaste tiden. Jag vet inte varför men det kan ha något att göra med att de har sina egna liv att tänka på. Mina vänner i Ung Vänster. Men det är för mycket för att bara låta det va. Det är för mycket för att bara låta det gå förbi. Vad var det jag tänkte skriva? Det är för mycket människor runt omkring mig. När jag flyttade ner från Mora. Men det är ju länge sen nu. Och ändå känns det som igår. Hur kan det komma sig att man på så kort tid kan åldras så mycket?

Jag försöker att inte skriva så komplicerat. Jag försöker skriva så att man kan förstå. Vad jag sen skriver om är mer osäkert. Men jag försöker hålla mig till en känsla om att allting faller…”