”Det var en tät ogenomtränglig dimma. Och plötsligt kände jag hur det stack till i kroppen. Var det blod som kom? Och var då ifrån i så fall?

Döda djurrester, skelett, låg utspridda lite överallt. Osande pölar som luktade rutten äggmök. Som av svavelsyra. Och jag kände att jag inte skulle leva länge till. Att jag inte skulle överleva det här. För mina lungor skulle kollapsa. Och när de skulle göra det skulle jag inte längre ha någon möjlighet att få syre ner i min kropp. Jag skulle långsamt kvävas till döds som alla djur redan hade gjort. Men jag kände ändå att jag kunde gå lite till. Var det radioaktivitet jag kände också? För i så fall skulle precis allting kollapsa i min kropp. Vilket det också gjorde. Och jag låg i någon konstig ställning på marken, tittandes över landskapet jag hade lämnat och kände hur jag svävade iväg från kroppen…”