”Igår natt hade jag svårt att somna. Jag var uppe sent och visste inte hur jag skulle somna. Jag låg och vände på mig, öppnade, stängde balkongdörren och tog till sist av ullfilten från påslakanet för att till slut kunna få sova. Men klockan var över halv två!!! Jag var SÅ trött!
Jag hade varit på besök i Edsbyn med mamma och en av hennes barndomskompisar som hette Anders och som körde som en tok. Vägen dit var helt underbar! Det var både vilda tallskogar, stora och ensliga sjöar, slingrande älvar och varierande växtlighet. Edsbyn själv var en stad med flera åar. En ran genom staden medan en annan gick förbi stället där Sångkafféet skulle hålla till.
Vi stannade till för att äta på ett Sibyllakök. Jag tog en kebabtallrik, mamma en hamburgertallrik och Anders tog någonting liknande. Anders hade lite bråttom eftersom han skulle var med och sjunga och spela på Sångkafféet senare, så mamma och jag blev själva i denna lilla stad.
Jag berättade om när pappa och jag hade åkt så här långt och att det också måste ha varit Hälsingland. Jag berättade att vi hade varit i Per och Ullis semesterstuga. Vad jag inte berättade var hur kul jag hade haft under kvällen med att skriva på det jag kallade min alldeles egna och första seriebok som handlade om snögubben Petter. Inte hellet berättade jag om att vi åkte pulka om kvällen och såg på en läskig film senare, dom handlade om Aliens. Vad jag berättade var om det jag inte kom ihåg; om den långa vägen till deras stuga, om hur pappa och jag åkte slalom i en större backe där i närheten. Avstånd och miljöer är så otroligt lätt att glömma som liten, men den gången jag åkte slalom för första gången var så läskigt att jag har svårt att glömma det. Jag minns så väl hur brant det var och att jag inte kunde se något slut på backen. Det kändes som att jag skulle störta rakt in i ett hus när jag väl skulle komma ner. Därför skulle pappa och jag få lov att ta några omvägar för att i överhuvudtaget komma ner. Senare fick jag börja i barnbacken istället, som kändes betydligt mer säkrare och lärorikare med de röda pinarna som visade vägen.
Jag berättade för mamma om hur pappa var för mig. Att han gämt skulle göra så djärva saker med mig men att jag själv egentligen var lite för rädd och ängslig för att vara med på det. Det blev egentligen mest bara fel när han gjorde så, men det blev ändå bra i slutändan. Jag hadde i tankarna när han i hemlighet hade puttat i mig i vattnet i Stjärnhov eller när han fick lov att lämna av mig i det brunvita huset där mamma bodde men när han i hemlighet försökte åka ifrån mig, så upptäckte jag honom, gick från fönsterrutan, från mamma, snabbt ut genom dörren och krama pappa. Jag ville egentligen inte lämna honom, men jag som liten hade inte mycket besluträtt eller förstånd. Men jag hade känslor som styrde mig och mina tankar, precis som pappa. Han har ju alltid varit känslofull peron som brytt sig mer om andra än sig själv, i alla fall de i hans närhet. Men jag vet inte om han sett det eller riktigt förstått det, men jag hamnade på en sidoväg som skulle hamna långt ut i vildmarken. Om pappa eller jag hade vetat någonting om det i förväg, då kanske vi hade sluppit detta med insikten om att vi är två olika klasser för sig. Men denna väg ledde mig vilse. Och med dessa ord undrar jag.”

”De drog vagnen genom skogen fram till den gamla vägen och lämnade den där och skyndade söderut på vägen hetsade av det fallande mörkret. Pojken snubblade ha var så trött och mannen lyfte upp honom på axlarna och de fortsatte. När de slutligen kom till bron var det knappt något ljus kvar alls. Han ställde ner pojken och tillsammans trevade de sig nedför strandbanken. Under bron tog han fram sin tändare och tände den och lyste över marken med den flackande lågan. Sand och grus uppsköljt från floden. Han ställde ner ryggsäcken och stoppade undan tändaren och fattade pojken om axlarna. Han kunde nätt och jämt urskilja honom i mörkret. Jag vill att du väntar här, sa han. Jag ska hämta ved. Vi måste göra upp eld.

Jag är rädd.

Jag vet det. Men jag kommer att vara bara en liten bit härifrån så jag hör dig om du blir rädd och ropar på mig och då kommer jag genast.

Jag är väldigt rädd.

Ju förr jag ger mig av desto förr kommer jag tillbaka och så gör vi upp eld och sen är du inte rädd mer. Lägg dig inte. Om du lägger dig somnar du och sen om jag ropar på dig kommer du inte att svara och så kan jag inte hitta dig. Förstår du?

Pojken svarade inte. Mannen var nära att tappa tålamodet med pojken och sedan gick det upp för honom att han skakade på huvudet i mörkret. Okej, sa han. Okej.”