Om man nu ska skriva så ska man väl skriva om Mariebergsgården. Där det var lite tuffare till skillnad från Villan. Men så var det också ett korttidsboende och det var ett tajt schema. Men det var också så det skulle vara på ett korttidsboende. Eftersom de boende behövde konstant uppsyn och vi behövde vara på allerten hela tiden utifall att någon tryckte på larmet. Det var inget farligt larm utan det var bara ett larm som de tröck på när de ville ha hjälp med något litet. Men vi skulle fortfarande hjälpa till med vad de nu ville ha hjälp med. Det kunde va hjälp med att gå på toaletten eller röra sig någonting i rummet. Jag höll mestadels på att bädda sängar dock eftersom det mesta som gjordes där krävdes läkarkunskaper…

Men det blev inte så lång tid på demensboendet av någon anledning. Jag hade jobbat som tentavakt i Södertälje också och orkade inte riktigt med allt som hände runt omkring mig. Sen tyckte jag att min mamma betedde sig konstigt. Så pass konstigt att jag fick lov att ringa psykiatrin. Där hade vi långa samtal där mamma fick sitta i ett enskilt rum. Kanske de pratade om att jag hade haft det mycket. Men jag tyckte fortfarande att hon betedde sig konstigt. Så när jag kom hem så sjukskrev jag mig. Och kom inte tillbaka till jobbet på mycket länge. Jag gick promenader och betedde mig konstigt. Och när det väl var dags att komma till jobbet igen var jag som ett känslomässigt vrak. Alla känslor jag hade hållt inom mig kom ut på en och samma gång på ett sätt. Så när jag väl var på jobbet var det bara som jag skaka och bara kunde sitta på toaletten. Så jag fick lov att gå hem då också. Och den helgen hade jag också varit ensam hemma. Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde den helgen men när mamma och lillebror kom hem fick de lov att ringa polisen. Efter det hamnade jag på psykiatrin…

Jag vet att saker och ting är annorlunda nu. Och att arbetsamhället kan vara ett riktigt rövarsamhälle ibland. Om man inte passar in så kastas man ut i kylan. Och sen får man klättra upp på karriärstegen bäst man kan. Karriärsstegen som för vissa är lättare att klättra än andra. Men den finns fortfarande där. Och det är en symbolism som man inte kan bli av med. En symbolism som man kan räkna med…