”Jag kan inte sluta tänka på Arboga. Jag kan inte sluta tänka på hur vi hade möten. Jag kan sakna det. Men det är så mycket jag saknar. Alla som har dött. Men som inte kan komma tillbaka. Om det bara fanns något sätt att träffa dem igen. Men det gör ju inte det. Och man går runt och undrar vad man ska göra av livet…

När det befinner sig på en annan plats. Vad gör man då? Det var ju så länge sen. Jag var i Brunnsvik. Men är det där min själ befinner sig? Ska vi inte göra det enkelt för oss och säga att den befinner sig i ett hus och att den beroende på var den befinner sig i huset är en symbol för var den befinner sig i livet? Och vi kan göra det ännu lättare och säga att det är Bonäs hus och att det där bor en massa spöken som egentligen är spökena efter mormor och morfar. Jag skulle ju alltid hjälpa till i hans skog. Som är tätbeväxt. Och tätbeväxt är också mitt undermedvetna. Men inte lika tätbeväxt som morfars skog. För det hade lämnats ifred för så väldigt länge…

Så när vi kom dit så hade vi så väldigt mycket att arbeta med. Vad var det vi arbetade med? Att glesa ur skogen. Att se till så att solen kunde nå ner till marken. För om den inte gjorde det så skulle skogen självdö, vilket den redan hade gjort. Och vi var ganska ledsna över det. Eller hur skulle man nu säga; det var ju inte precis som det spelade någon roll egentligen. Vilka vi nu var. För ingen skulle ju ändå vara där. Och då var det ju ingen som skulle se att det var tätbevuxet. Men en tätbevuxen skog växer bättre i det undermedvetna. Alltså det omedvetna undermedvetna som man gömmer undan. Också kommer det fram, efter flera år, på de mest oväntade ställen. Så hade det gjort i Brunnsvik en gång. Och så gjorde det också i Arboga…

Vi hade varit där i tre dagar ungefär. I Arboga alltså. När jag började känna av förändringen. Som inte gick så där fort utan långsamt. Som om man knappt märkte av det. Och det gjorde man inte heller. Om man inte var uppmärksam på det. Det var så många som var där som inte märkte av det. Bara jag. Och jag kände att jag måste gå åt sidan. Hålla mig undan. För något höll på att hända. Och när det hände gick det inte att komma undan…

Jag var någonstans mitt i stan när jag upptäckte att en svartklädd skepnad skuggade mig. Och det var ingen annan än jag som märkte av honom så jag höll på att tro att jag blev galen. Men jag var inte galen. Han hade förföljt mig mig förut. Och skulle förfölja mig igen om så skulle behövas. Men vad ville han denna gången? Och vad gjorde han i Arboga?

I å för sig kunde man inte bestämma var han skulle hålla hus någonstans. Man kunde inte bestämma över det han bestämde över och det visste jag frågan var vad jag skulle göra åt det. Så jag gick tillbaka mot lägret och fortsatte kongressen. Ung Vänsters kongress. Det var något jag skulle tänka på. Något jag hade glömt bort. Som jag egentligen brukade tänka på konstant men här behövde jag ju inte tänka på det i över huvud taget…

Så vad var det jag tänkte på? Jobb? Hade jag ett jobb? Jag hade inget jobb. Måste han påminna mig om det? Måste han jaga mig för det? Var det de han ville? Den natten somnade jag med fler frågor än svar…”