https://wp.me/p1M3wK-oo

”I förgår när jag var på Rosa Huset och hjälpte till att göra iordning affischen till Mora Skrivargrupp så kom plötsligt Jesper och Louise in i skaparverkstan. Det är inget jag har tänkt på förut, men Louise är ju faktiskt rätt så sött. Nog för att hon är sprallig, men alla personer är väl olika.
De skulle skära ut svarta skräckbilder till Hallowen. Det pratades ivrigt om vem som skulle klä ut sig till en sån där läskig zombie när det är tänkt att hela Rosa Huset ska förvandlas till ett skräckhus.
Jag kastade små blickar mot Louise. Hon tillsammans med Jesper var fullt inne med att beskära skräckfigurer. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Det kändes lite konstigt i magen. Hon var ju så snyggt klädd! Hon var svart klädd med en kort lilla klänning. Hon höll på att sätta upp figurerna. Jag försökte skriva men höll mig till dessa kompisar. Jag visade dem vad jag hade gjort där på skaparverkstan. Jag visade dem fågeln och krokodilen. De såg vad jag skapat för en liten stund och fortsatte sedan med sitt. Vad höll de på med därinne i förrådet? Jag tittade efter, men tog ett äpple från mormor och morfars gård först. Louise sa ”Oj, det luktar visst ett färskt äpple här!” Jag fick lov att småle lite och titta ner i golvet. Det är inte många som pratar med mig hur som helst. Inte när man är så tyst och annorlunda, likt en bondfåne, kliver in i Rosa Huset. Men hon, hon är den skapande kvinnan! Och hon struntar i Facebook; hon vet var hon har sina vänner! Och hon är sött, men det är en kärlek som än så länge är obesvarad: Jag måste fråga henne först! Jag måste våga bryta gränser även om jag vet att hon eventuellt är ihop med någon annan. I annat fall vill jag bara lära känna henne lite bättre, denna kulturens gudinna som struntar i de sociala strömmarna! Hon med de blå vackra ögonen! Hon som är lite annorlunda; En frisk fläkt, en sprallig person som piggar upp stämningar! Som får mitt ishjärta att smälta av lycka och frid, eftersom man får kul! Eftersom man får tillbaka barnasinnet, precis som jag alltid haft!Om hon bara vetat vilka stunder av ensamhet jag har fått vara med om! Jag som trodde att jag kunde vara barn för evigt, slutade i några av de mest ensamaste stunder i mitt liv! Jag kände mig övergiven även fast jag inte var det. Jag kände mig ledsen på allt och alla även fast ingen i min närhet hade gjort något! Jag blev ledsen på mig själv, eftersom jag var ledsen på alla andra. Jag var så ledsen över min Farmors bortgång och ensamheten efter den! Jag längtade så efter sällskap! Om hon bara vetat! Om hon bara vetat!
Men hon kan ju inte veta, om inte jag berättar något! Jag måste bryta murar! Jag måste stå stadigt på jorden! Och jag måste fortsätta framåt!
Men muren verkar så stor! Men om jag prata med henne, då kanske det visar sig att det faktiskt inte stod någon mur där!
Jag tänker på hennes bruna hår där det brukar sitta en basker. Jag tänker på hennes prat och på hennes skratt. För första gången känns det som jag vet vad lycka är, och det fylls jag av varje gång i hennes närhet, utan att ha vetat om det.

Hur närmar man sig någon som känns olik en själv? Jag har länge försökt besvara den frågan, men gång på gång misslyckats!

Men jag kan ju inte veta vad hon har varit med om. Jag kan ju bara låtsas.
När jag var i Brunnsvik den sista tiden kände jag mig som ett spöke; det kändes som om ingen såg mig som den jag var längre. Alla blev allt mer avtrubbade, i väntan på ödets dag för Brunnsvik.
Jag försökte finna ro på skolan och på internatet, men det var för tyst! Och ensamt! Jag var nog omedveten om det då, men oroligheten lär ha kommit från min tid i Kättbo.

Jag kännner mig som en bäbis! Nog för att jag skulle kunna lära mig vett och etikett, men jag är väl ingen smittspridare heller!
Jag är så sur när det kommer till sådana pedantiska detaljer som vett och etikett. Nog för att de har det på Nobellmiddagen, men att ha det vid matbordet är lite att gå över gränsen!
Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra åt denna relation! Jag vet inte ens om jag kan göra någonting åt denna relation! Allt känns så infekterat. Jag önskar det löser sig snart. Jag vet ju att vi lever två olika liv, men en gång var han faktiskt en annan person! Jag saknar den gamla tiden när Stjärnhov fortfarande levde!”

”Ska jag skriva om ett minne ifrån Älvdalen? Jag kommer inte ihåg så mycket ifrån det. Mer än att jag sov ute en gång. Och det var så kallt. Solen färgade himlen röd vid horisonten…

När jag vaknade. För jag vaknade så tidigt. Det var det man gjorde när man låg ute. Lite som militären, visst, fast utan vapen. Det fanns några sälsynta tillfällen då vi skulle prova ta jägarexamen, men det lyckades vi aldrig med. Men det jag minns var alla gånger vi låg ute…

Så kanske jag ska börja där? Men vad mer minns jag från Älvdalen då? Om det var något speciellt eller om det bara var något som man skulle göra. Det var sällan man hade tråkigt i Älvdalen. Och hade man det så var det för att man var för tidig på ett ställe…

Ett ställe som vi alla samlades på. Var något slags hus, en byggnad, i Älvdalens Naturbruksgymnasium. Och där hade vi också vårat klassrum. Som vi fick göra lite som vi ville med. Men vi var mest på tur, som sagt, och det var också meningen. Att vi skulle va på tur…

Så för att planera inför tur krävdes en massa förberedelser innan vi kunde ge oss ut. Förberedelser kunde vara hur man klädde sig för att var ute, packning av väskan, kartläsning och kompassläsning, hur man på ett säkert sätt gör upp eld i skogen och vad man skulle göra när man föll i en isvak. För det skulle vi också få göra. Och det skulle vi få göra både i en tunna och på riktig is så att säga…

Så, men det förberedde mig inte riktigt på den riktiga turen. Vad som förberedde mig var allt annat jag gjorde. Så när jag skulle ut sen så var jag väl förberedd…

Så jag hade varit på de flesta ställen i Älvdalen och områdena runt omkring där. Jag har varit på turer och övernattat. I snö och vid vatten. Tänk när jag paddlade kajak? Eller paddlade kanot…

Men jag tänker mycket att jag vill skriva om Älvdalen och vad jag gjorde där. Och jag tänker mycket att det var nog det jag drömde om. Så om inte det är vad jag vill skriva om så vet jag inte vad det är. Mer än att det är väldigt tomt och innehållslöst nu…”