”Ska jag skriva om ett minne ifrån Älvdalen? Jag kommer inte ihåg så mycket ifrån det. Mer än att jag sov ute en gång. Och det var så kallt. Solen färgade himlen röd vid horisonten…
När jag vaknade. För jag vaknade så tidigt. Det var det man gjorde när man låg ute. Lite som militären, visst, fast utan vapen. Det fanns några sälsynta tillfällen då vi skulle prova ta jägarexamen, men det lyckades vi aldrig med. Men det jag minns var alla gånger vi låg ute…”

”Jag antar att jag måste skriva om Skattungbyn också. Det är så himla mycket att skriva om Skattungbyn att jag inte vet var jag ska börja. Men jag flyttade ju ner till huset längst ner i byn först. Tillsammans med tre andra bodde vi där det var som mörkast och kallast. Så klart skulle det ju bli varmare, men det märktes inte då, när vi gick genom vinterlandskapet…
Jag tror jag har tappat bort någonting i Skattungbyn. I Brunnsvik hade jag glömt kängorna. Så i Skattungbyn hade jag glömt… Ja vad hade jag glömt?
Det var lite otydligare och märkligare. Det som hände i Skattungbyn. Nästan som att jag inte kom ihåg någonting. Men nånting kom jag väl ihåg? Vad skulle jag komma ihåg? När min själ hade fastnat i Brunnsvik? Och ännu en bit av själen hade fastnat i Mora?
Då skulle jag komma ihåg Mora. Och lägenheten. Det behöver inte vara mycket. Bara tillräckligt för att jag ska börja minnas igen…
Också gick livet på som vanligt igen. Ända tills jag skulle börja drömma igen, det vill säga…”

https://wp.me/p1M3wK-sE

”Jag har skrivit så mycket om jobbet redan men det har ju inte hjälpt något. På jobbet finns en egen kultur, jargong, kod och om man inte lär sig den koden är man ute. Men om man lär sig den koden så kanske man har ett jobb sen. Lite som att skriva CV. Hur länge sen var det jag skrev CV nu? Jag skriver ju CV nästan varje dag. Också har vi det här med det undermedvetna. Och hur långt det går…”

”Jag har nästan bara minnen ifrån Älvdalen. Om jag minns rätt så flyttade jag först dit när det hade gått ett halvår. Så mina klasskamrater kände redan varandra, men det spelade ingen roll. Jag kom aldrig in i klassen ändå. Och jag gick på långa promenader längs med vattnet. Jag hade några tankar på att hoppa i som aldrig blev av. Men jag kom aldrig till den punkten. Dessutom fick vi prova på att bada isvak sen så då vågade jag heller aldrig hoppa i…
Men så, Älvdalen, var en ganska liten stad. Om man nu kan kalla det för stad. Det var väl mer som en större by…”