”Jag hade hamnat på en asfaltsväg utanför mitt internat i Brunnsvik. Jag hade inte trott att jag skulle hamna här igen. Jag hade trott att jag skulle va kvar lite till. Men så förändrades saker och ting snarare än jag hade anat också…

Här var det lite varmare än det hade varit på förra stället.

Det var natt och jag frös lite. Inte för mycket dock. Det gick inte riktigt att jämföra med den kyla jag hade upplevt för en liten stund sen. Och platsen. Platsen hade varit alldeles snötäckt. Och kall. Så pass kall att jag nog hade förfrusit mig om jag hade varit där en liten stund till. Som tur var hade jag inte det och det var jag nog glad för. I alla fall var det skönt att slippa kylan som hade varit på det här stället. Den hemska kylan. Det kallaste det kunde bli här var väl lite under tiostrecket, så det var inget att skryta om, precis…

Jag gick i alla fall och la mig. Det fanns inte mycket mer att göra nu. Och de närmaste dagarna hade jag jättesvårt att drömma igen. Det var något som blockerade mina tankar. Något som jag hade tänkt på. Vad var det? Och var det viktigt?

Tillräckligt viktigt för att det skulle uppta mina tankar. Det var ett minne och det var ett gammalt minne. Jag hade bott på ett ställe som hette Kättbo och jag hade rymt hemifrån. Hemifrån från där jag bodde då. I Kättbo. Till okänd destination. Därför att jag inte visste vad jag skulle göra annars. Därför att jag tyckte att det var för mycket i skolan. Och därför att jag ville komma ut en liten stund…

Jag hade gått lite för långt dock. Och varit ute lite för länge. Jag var någonstans vid den andra grannbyn där min väg plötsligt blockerades av en lite större bäck. Och jag hade fått ge upp. Mitt flyktförsök. Och det var det jag hade drömt om. Nu när jag tänkte på det så var det nog precis det jag hade drömt om. Även om det var blandat med massa annat så var det tydligt att det var det jag hade drömt om. Drömt och upplevt. En gång. För så länge sen…”