”Det var som jag befann mig i en dröm. Det var som jag svävade fast ändå inte. Jag gick in och ut ur medvetande. Det tog ett tag för mig att inse att jag redan hade landat. Att jag redan hade vaknat. Jag var fortfarande på soffan i vardagsrummet i mitt internat. Fortfarande låg jag och sov utan att komma någonstans. Men den här gången skulle jag någonstans. Den här gången skulle jag faktiskt gå och lägga mig. Och kanske, en gång för alla, komma tillbaka till vardagen i Brunnsvik igen…

Men den här gången skulle jag inte komma tillbaka till vardagen i Brunnsvik igen. Den här gången skulle jag bli utbränd. Jag orkade inte längre göra såna saker som jag förut hade orkat göra. Jag kunde inte längre finna samma glädje som jag hade funnit förut. Och att göra saker var inte lika enkelt som förut. Mamma fick lov att komma och hämta mig. En dag var allt helt plötsligt över. En del av mig själv skulle försvinna och glömmas bort. Det var så det skulle vara. Det fanns inte så mycket jag kunde göra åt det. Men jag försökte in i det längsta hålla mig kvar i känslan av att bo kvar i Brunnsvik. Av att faktiskt leva där. Och jag kunde hänga med när vi åkte därifrån. Hänga med och se solen gå ner i horisonten. Solen som var blodröd. Och jag kände att ett kapitel i mitt liv var avslutat. Och jag kände att jag för en gångs skull kunde sluta tänka på Brunnsvik. I alla fall för ett tag. Tills det var dags igen. Att drömma…”