”Jag funderade lite över vilka ord jag kunde använda för att beskriva det han hade gjort mot mig. Visst kunde man säga att han hade dumpat mig? Och han hade dumpat mig i ett landskap som jag inte visste någonting om. Det var i alla fall vad jag trodde i alla fall. Men så hade jag inte sett så mycket av landskapet heller och nu när jag såg det så kände jag bara att jag hade sett det förut. Men att jag inte längre kom ihåg det. Men det var så stort. Att man knappt kunde se änden på den. Och det var som det gick på och på i all oändlighet…

Landskapet bestod mest av övergivna ängar och öde åkrar. Men man kunde också säga att det bestod av mångfärgat gräs. Grejen var att det skiftade väldigt mycket i färg. Så det fanns inte en färg som stod ut mer än någon annan utan alla sken på en och samma gång. Vilket fick det att påminna om en regnbåge. Men om det var något som stod ut med den så var det nog dess röda och gulskimrande färger. Som liknade eld men som inte var eld. Utan mer som något väldigt gammalt…

Och det gick som vågor genom gräset. Vågor som kom från vinden som gick genom gräset. Och det varnde man tröttna? Kunde man tycka att det blev lite för mycket? Med vad då i så fall? Jag visste ju inte ens vad det handlade om. Och landskapet förrändrades ju hela tiden. Så jag hann ju inte riktigt med i alla förrändringar. Men den här ängen fortsatte att brinna i solskenet och jag kom att tänka på oändligheten…

OchJag funderade lite över vilka ord jag kunde använda för att beskriva det han hade gjort mot mig. Visst kunde man säga att han hade dumpat mig? Och han hade dumpat mig i ett landskap som jag inte visste någonting om. Det var i alla fall vad jag trodde i alla fall. Men så hade jag inte sett så mycket av landskapet heller och nu när jag såg det så kände jag bara att jag hade sett det förut. Men att jag inte längre kom ihåg det. Men det var så stort. Att man knappt kunde se änden på den. Och det var som det gick på och på i all oändlighet…

Lan odödligheten som de stod för. För det var vad de stod för i alla fall för mig. Så länge som de hade stått här. I syfte att ge mat till djuren. På vintern. Och när det inte fanns någon mat kvar så kanske det fanns något annat. Men det var inte slut för det heller. Det bara fortsatte på annat sätt. Livet alltså. Det var bra märkligt. Och ändå stod jag här nu, i ett landskap jag knappt visste något om, och undrade var jag skulle härnäst…

Var skulle jag härnäst? Det var ingen lätt fråga. Men någonstans stod en gammal ek och väntade på mig… bland annat det som fick gräset att se ut att brinna. Om det nu kunde brinna. Men vad som var väldigt trollbindande var alla dess många färger. Och jag kunde inte se en färg jag tyckte om. Utan jag tyckte om allihopa. På en gång. Kanske lite för mycket. För det var också jobbigt att ha sina känslor så där…

Också var det också det faktum att jag inte visste var jag var någonstans. Jag visste inte var jag var och var jag var på väg. Jag visste inte heller vad som låg längre fram på vägen. Om jag kom längre fram på vägen. Men det verkade var så jättelångt bort. Och det verkade som det skulle ta så jättelång tid innan jag kom fram dit. Så jag koncentrerade mig på något annat istället…

Som att kolla omkring mig. Efter något som jag kände igen. Något att hålla fast vid. Något värdefullt. För mig var det något jag hade sett. Eller en plats jag hade varit på. En plats med så stora ängar att det verkade onaturligt. Och resten av växtligheten var också den onaturlig. Fast kunde man säga så om de hade fått växa vilt och naturligt? Då var det ju snarare tvärtom. Och det var så risigt…

Så pass risigt att inte något skulle komma igenom dem. Men jag såg bara den delen av landskapet som bestod av ängar och det var en stor del av landskapet. Jag såg att det var harmoniskt och fridfullt här. Och att vågorna i gräset fick det att se ut som att det brann. För ett tag var det som det brann i gräset. Tills gräset rörde på sig och skiftade färg till en mer gulfärgad ton…

Så då var det inte så brandfärgat ändå då? Mer gammalt och brunt. Som om någon inte brytt sig om att ta hand om åkrarna och ängarna. Som om någon skulle ta hand om åkrarna och ängarna. Vem skulle ta hand om åkrarna och ängarna? Det visste väl inte jag heller! Men kanske jag skulle få reda på det ju längre jag gick…

Jag var inte säker på det. Det var som landskapet befann sig i konstant förrändring. Som om det inte kunde bestämma sig för hur det skulle va. Och därför var alla färger på en gång. Färger som sken igenom extra mycket var de rödfärgade och gulfärgade. Och därför såg det ut som gräset stod i brand. Det såg ut som gräset stod i brand. Hur länge till tänkte det göra det?

Så länge som solen sken på det så skulle det se ut som det stod i brand. Men när solen inte sken på det vilken färg skulle det ha då? Förmodligen någon mörk brun färg. En färg som passade in i mörkret. Som snart skulle lägga sig över landskapet. Men inte riktigt än. Först skulle jag gå lite till. Och solen hade också den en liten bit att gå innan den var helt nere…

Så gick jag bland de eldfärgade ängarna. Jag kom att tänka på en känsla som jag hade i kroppen. Var det kärlek? Eller var det något annat? Rött. Det fanns så mycket som kunde beskrivas med färgen rött. Men det fanns vissa saker som jag ville undvika. Blod till exempel. Eftersom jag var rädd att det skulle bli mitt eget blod. Av någon anledning. Jag var rädd att det skulle bli mitt eget blod. Som flöt ut över ängarna. Och färgade gräset. För vad var det som färgade gräset egentligen? Om inte blod så något annat…

Gammalt. Något som höll på att gå ur tiden. Något som höll på att tappa sin färg. Sin gröna färg. För det var det gräset förlorade på hösten. Så enkelt var det. Det var så enkelt man gjorde det. Och jag var rätt känd för att komplicera saker och ting. Så till den grad att inte en människa förstod vad jag pratade om. Men så hade jag ju den här platsen att återvända till också. Ett hem. Kunde man kalla det de? Men jag hade ju ett annat hem nu? Hade jag inte det?

Jag tittade bakom mig och såg några hus. Men jag var inte säker på att jag hade sett dem förut. Hade de kommit dit nu? Eller för ett tag sen? Och hur länge hade de i så fall stått där? De såg inte så bebodda ut. Men jag kom att tänka på ett speciellt ställe när jag såg de här husen. Samma ställe som de här ängarna låg i. Men det började bli väldigt mycket samma ställe för mig just nu…

Kunde man tröttna? Kunde man tycka att det blev lite för mycket? Med vad då i så fall? Jag visste ju inte ens vad det handlade om. Och landskapet förrändrades ju hela tiden. Så jag hann ju inte riktigt med i alla förrändringar. Men den här ängen fortsatte att brinna i solskenet och jag kom att tänka på oändligheten…

Och odödligheten som de stod för. För det var vad de stod för i alla fall för mig. Så länge som de hade stått här. I syfte att ge mat till djuren. På vintern. Och när det inte fanns någon mat kvar så kanske det fanns något annat. Men det var inte slut för det heller. Det bara fortsatte på annat sätt. Livet alltså. Det var bra märkligt. Och ändå stod jag här nu, i ett landskap jag knappt visste något om, och undrade var jag skulle härnäst…

Var skulle jag härnäst? Det var ingen lätt fråga. Men någonstans stod en gammal ek och väntade på mig…”