”Allting föll. Hur länge visste jag inte men inte för så länge till, verkade det som. Det verkade som jag hade landat i vatten och allting blev blöt. För ett tag allting kaosartat tills allting lugnat ner sig. Då stack jag huvudet upp ur vattenytan för att se var jag var någonstans. Någon slags fontän. Eller var det en damm? Och i mitten var det någon slags staty. På en ängel och en drake. Ängeln hade ett spjut som den hade stoppat ner i drakens hals. En bild som inte såg helt rättvis ut, men så befann ju sig draken heller inte i en optimal position. Om situationen hade varit annorlunda; hade draken klarat sig då? Eller hade ängeln hittat ett annat sätt att döda draken på?

Jag visste inte riktigt säkert. Jag befann mig i en lortig fontän. Om jag ville veta var jag var någonstans så behövde jag ta mig ut ur fontänen först och främst. Jag behövde krypa ut ur och sätta mig ner på kullerstensvägen som var där nedanför. Så att jag kunde få en bra överblick över var jag var någonstans. Så att jag kunde få en bra överblick över situationen. En situation som jag befann mig i och som jag inte visste vad den handlade om. Jag befann mig på en slags gågata. En gågata av kullersten. Men det var ingen där. Och husen som stod längs med gatan var också tomma. Det var som det var alldeles öde och övergivet. Hade husen övergivits?

Jag vände mig om. Det verkade som något hade hänt med statyn. Något med hur den stod såg inte rätt ut. Också helt plötsligt började den röra på sig. Röra på sig och få liv. Liv fick både ängeln och draken som plötsligt började bråka och draken spottade ut spjutet som den hade i munnen. Den ville inte längre ha den där och den ville inte längre bli kontrollerad av ängeln. Den ville leva sitt eget liv. Den ville flyga iväg. Men så länge ängeln var där så kunde den inte det. Ängeln var av den sort som hade stenhård koll på sådana monster som behövde elimineras. Den hade fått ett uppdrag och den kunde inte komma tillbaka förrän den hade slutfört det uppdraget. Att döda draken. Hela hans liv hade han tränat inför det här. Hela hans liv hade han sett fram emot att döda draken. Också skulle han till att förlora sitt spjut. Varför hade han förlorat sitt spjut? Vad hade han gjort för att förtjäna det här? Men det gjorde inget för han jagade draken ändå. De bråkade med det de hade. För draken var det här nästan enerverande, men den lekte med ändå. Och den var i stort överläge. Den behövde bara blåsa lite eld på ängeln så var det bara ett kadaver kvar av ängeln…

Frågan var vem som var hans räddare. Jag satt fortfarande kvar på samma plats när den fick syn på mig. Och jag kunde inte göra något när den tog tag i mig och kastade upp mig på dess rygg. Tänkte den flyga iväg med mig på sin rygg? Hur skulle jag kunna sitta kvar på den om den skulle börja flyga? Den hade inte börjat flyga än. Jag hade fortfarande tid att sätta mig till rätta. Jag satt på den ungefär som en häst. Mellan skulderbladen och rumpan. Jag hittade bra handtag där vingarna satt fast. Och den kunde börja flyga iväg. Den hoppade upp i luften och flög in i molnen…”

”Jag hade hamnat på en asfaltsväg utanför mitt internat i Brunnsvik. Jag hade inte trott att jag skulle hamna här igen. Jag hade trott att jag skulle va kvar lite till. Men så förändrades saker och ting snarare än jag hade anat också…

Här var det lite varmare än det hade varit på förra stället.

Det var natt och jag frös lite. Inte för mycket dock. Det gick inte riktigt att jämföra med den kyla jag hade upplevt för en liten stund sen. Och platsen. Platsen hade varit alldeles snötäckt. Och kall. Så pass kall att jag nog hade förfrusit mig om jag hade varit där en liten stund till. Som tur var hade jag inte det och det var jag nog glad för. I alla fall var det skönt att slippa kylan som hade varit på det här stället. Den hemska kylan. Det kallaste det kunde bli här var väl lite under tiostrecket, så det var inget att skryta om, precis…

Jag gick i alla fall och la mig. Det fanns inte mycket mer att göra nu. Och de närmaste dagarna hade jag jättesvårt att drömma igen. Det var något som blockerade mina tankar. Något som jag hade tänkt på. Vad var det? Och var det viktigt?

Tillräckligt viktigt för att det skulle uppta mina tankar. Det var ett minne och det var ett gammalt minne. Jag hade bott på ett ställe som hette Kättbo och jag hade rymt hemifrån. Hemifrån från där jag bodde då. I Kättbo. Till okänd destination. Därför att jag inte visste vad jag skulle göra annars. Därför att jag tyckte att det var för mycket i skolan. Och därför att jag ville komma ut en liten stund…

Jag hade gått lite för långt dock. Och varit ute lite för länge. Jag var någonstans vid den andra grannbyn där min väg plötsligt blockerades av en lite större bäck. Och jag hade fått ge upp. Mitt flyktförsök. Och det var det jag hade drömt om. Nu när jag tänkte på det så var det nog precis det jag hade drömt om. Även om det var blandat med massa annat så var det tydligt att det var det jag hade drömt om. Drömt och upplevt. En gång. För så länge sen…”