”Jag måste nog inse att ingen läser det här. Jag måste nog också inse att ingen behöver läsa det här. Jag vill ju liksom inte att någon ska känna sig tvungen att läsa det här. Även om det vore kul att få lite uppmärksamhet för det man skriver…

Så måste man inse att man kan glömmas bort. Om man inte skriver något på länge. Precis som jag har gjort. Jag har bara observerat på avstånd. Precis som jag brukat göra. Och medan jag har gjort det så har den stora tomheten vuxit. I bakhuvet. För den är som en stor tomhet i bakhuvet och den kommer drabba oss alla om vi inte gör nånting åt den. Den har vuxit sig stor sen Skatungetiden…

Men jag tänker att något har stört ut tomheten. Något jag har gjort i Skattungbyn. Men vad kan det finnas att göra där? Som är så intressant? Mörkret lägger sig över bergen. Någonstans syns en blodröd solnedgång. Jag är här men ändå inte. Än en gång har jag försökt dra igång en skrivargrupp. I Ollars. Men det är ingen som vill komma. Varför är det ingen som vill komma? Och i minnet jagas jag av den där svartklädda figuren. Jag vill inte att han ska komma ifatt mig nu. Attackera mig…

För hur mycket mer av mig är kvar då? Nej det är bäst om jag startar en skrivargrupp så att jag håller honom på avstånd. Men jag går en odlingsutbildning. Hur många hade jag tänkt skulle komma här? Jag inser ganska snabbt hur löjlig den här idén var och går hem…”