”Och som höll på att ruttna sönder. Men var hade jag sett den förut? Jag tyckte den kändes så välbekant på något vis. Samtidigt som jag inte kunde komma ihåg var jag hade sett den…

Om det var något ställe som jag hade sett så borde jag väl ha kommit ihåg det? Visst? Men det var något med minnet som lurade mig. Som spelade trick med mig. Och jag var inte riktigt med i den här leken. Vad nu det här var för lek…

Det enda jag kunde säga var att landskapet var i konstant förändring och att det som hade förändrats här var allt. Precis allt hade förändrats och det var ett helt annat landskap jag såg nu. Ett landskap som hade använts på ett helt annat sätt och det syntes på de stenmurar som låg längs med de gamla igenväxta vägarna som inte var gjorda av grus men som bara var två märken i backen. Som av två stigar. Men som av snarare då två hjulspår som av någon gammal hjulkörande vagn som kördes med häst. Och därför var det heller inte lätt att se var vägen gick någonstans. Men det gick att se att vägen gick genom ett landskap som var väldigt kargt och ogästvänligt och att det var en avsticksväg. Alltså från vägen jag gick på och som var gjord av grus…

Men den fäboden hade nog inte många sekunder kvar på sig innan den ruttnade ihop fullständigt. Och då skulle det inte vara mycket kvar än husgrunder. Alltså sådant som man såg när man var ute i skogen och ibland såg någon rest av någon husgrund. Men det var knappt man såg dem eftersom naturen hade tagit över så mycket där. Och så var det också här när naturen tog över med mossa och lavar och små träd som stack upp genom taken. Som var små björkar, tallar och granar. De vanligaste träden. Jag visste inte så mycket om de ovanliga träden och de var heller inte viktiga att ta upp. Det viktiga var att beskriva det som skedde och det som skedde var att en tätbevuxen skog tog över fäboden. En skog som var så tät att ingen skulle ta sig igenom den. Och så skulle hemligheten om fäboden bevaras…

Men vad det var för hemlighet visste ingen. Om den nu hade någon hemlighet. Så begravdes den med allt annat. Med fäboden tog den med sig hemligheten i graven. Med fäboden ruttnade den sönder i småbitar. När träden växte in i de gamla stockarna som hade stått där i flera hundra år. Och som inte börjat ruttna sönder först när den kommit i kontakt med markytan. Då hade allt gått mycket fort…

Och det fanns inte mycket kvar av det man kunde kalla fäbod. Det var faktiskt ingenting kvar. Annat än de husgrunder som de hade stått på. Så vad fanns kvar att se när allt hade ruttnat bort? Det var ju fortfarande fin natur där. Och den verkade nästan finare nu när fäboden ruttnat bort…

Jag började tänka på hur det egentligen funkade med naturen. Dess tillvägagångssätt kunde vara rätt brutala och var nog inget som funkade i vanliga livet. Sen var frågan vad vanligt var. För jag hade inte levt ett vanligt liv någon gång någonsin. Inte sen allt hade blivit så turbulent. Men jag visste ens vad som var turbulent längre. Inte här i alla fall. Jag mindes så dåligt. Men var det på grund av att jag var här? Eller var det något annat jag inte hade tänkt på? I alla fall tittade jag upp mot det som var kvar av fäboden och upp mot kalhygget. Men jag tittade mot något speciellt som jag visste skulle finnas där. Hur jag visste det visste jag inte. Det var något jag hade hört någon gång. Men hur jag hade hört det visste jag inte. Det var för otydligt och suddigt för att ta reda på…

Så gick tiden och jag undrade om det någonsin skulle bli morgon igen. Men jag tänkte att jag behövde ta mig upp mot högre höjder och att jag behövde ta mig upp mot högre höjder nu. Så jag fick lämna den övergivna fäboden i det skick den var i nu alldeles oavsett att den hade ruttnat sönder eller inte. Det var liksom inte min sak att ta hand om. Ett utdöende ideal…”