”Kapitel 1: Öde stad

Jag har inte så mycket mer att säga om den här att det är själva grunden till berättelsen. Alltså själva början…
Avsnitt 1: Upp mot högre höjder

Kapitel 1: I baksätet av en bil

Efter att ha upptäckt den plats jag varit på inte längre är en plats jag är på så famlar jag en stund i mörkret. Tills jag upptäcker att jag är i baksätet av en bil. Och jag åker en liten stund tills han som kör mig ber mig kliva av bilen…
Kapitel 2: Dumpad

Jag kliver av bilen och känner mig alldeles dumpad. Men jag blir inte ledsen för det. Däremot undrar jag vilket landskap jag hamnat i…

Ett landskap där det enbart finns gräs. Vad för landskap är det? Ett som det aldrig har växt träd. Och som det aldrig varit särskillt upprensat i…

Kan man kalla det åker? Kan man kalla det äng? Eller bara gräsmark. Var hade jag sett den förut? Det röda gräset? Det var så ödesmättat. Det var så odödligt…

Och oändligt. Det verkade inte ha någon ände. Det verkade inte ha något slut. Dessa grässlätter. Som stod som i brand. Som stod som i eld. Och lågor. Vad skulle hända om det började brinna på riktigt? Vad skulle hända om allt det här brann ner till grunden?

Som tur var så brann det inte ner till grunden. Men det var torrt och det kunde brinna. Det fanns ingen låga här dock. Och värmen från solen avtog sakt. När den gick ner över horisonten. Fast det gjorde den inte riktigt än. Jag skulle gå en liten bit först. Och jag skulle upptäcka en gammal ek först. Så att jag skulle bli stående där undrandes vad jag skulle göra härnäst…
Kapitel 3: Den gamla eken

Men jag skulle veta ganska snart vad jag skulle göra. Eftersom jag hade fullt upp med att hålla mig på stående ben. Men jag kunde ändå undra vad den där eken gjorde där. Och hur den hade hamnat där. Den brukade ju annars växa på ett helt annat ställe. I ett helt annat landskap. Men det var inte helt olikt det landskap jag befann mig i…

Så jag stod där ett tag till. Jag ville stå ett litet tag till. Tills det var dags att gå igen. Då gick jag för ett litet ta bland de övergivna ängarna och öde åkrarna. De förföljde mig för en liten bit. Men snart började det mulna på. Och blåsa. Framför mig tornade skogen upp sig som en mörk skymning. Vågade jag gå in där? Vågade jag verkligen det? Alldeles oavsett vad jag vågade så gick jag in i den. Och jag gick in i mörkret…
Kapitel 4: Den mörka skogen

Som skogen innehöll. Så mörkt var det att jag inte kunde se någonting. Det var totalt kolsvart framför mig. Och jag vågade inte gå en millimeter…

Men snart började månen och stjärnorna lysa upp vägen framför mig. Den lyste upp skogen så att träden kastade långa skuggor på den mossbeklädda marken.

I det här kapitlet ska jag försöka beskriva en plats jag var på när jag rymde hemifrån en gång. Det låg mellan Kättbo och Vimo och vad jag kom ihåg gick det någon slags bäck mitt i skogen. Men jag kan bara uppleva d et från ett utifrånperspektiv och då drömmen hindrar mig från att gå in i skogen så kan jag heller inte gå in i den för att ta reda på mer…

Härnäst kommer jag upptäcka att vägen går lite uppåt. Men inte för mycket. Och den tätbevuxna skogen är inte där än. Det är mörkt som natten men blir långsamt allt ljusare av alla stjärnorna och månen. Jag går en liten bit tills jag stöter på en avsticksväg. Då är det dags för nästa kapitel…
Kapitel 5: Den övergivna fäboden

Nästa kapitel innehåller lite mer. Jag har lite svårt att beskriva den men det är i alla fall en fäbod som jag känner igen från ett annat ställe. Och jag känner att jag sett den här fäboden förut men kan inte komma ihåg var. Men så upptäcker jag att den håller på att ruttna sönder och det finns inget jag kan göra åt det. För det är för långt bort. Så jag kan bara se på medan fäboden ruttnar bort. Men vad kan jag mer göra? Jag kan nog inte gör så mycket mer…

Så jag fortsätter på min vandring. Men det märkliga är att jag inte kommer någonstans. Jag är fast och kommer ingenstans hur mycket jag än går. Tills slut blir det för mycket för mig och jag ger upp och går. Och det är då jag ser att fäboden ruttnat sönder till husgrunden. Så enbart platsen är kvar. Och när jag ser det kan jag fortsätta gå…
Kapitel 6: Den tätbevuxna skogen

Här har jag på senare tid haft ett kapitel som heter Utsikten. Men jag tror inte det blir bra. Jag tror jag måste banta ner lite på kapitlen. Och köra på ursprungsidén med den tätbevuxna skogen. Den kan jag ju beskriva på många sätt förstås. Den är en del av min historia. Så det går nog lättare att beskriva den om jag beskriver den som en del av mig själv. Och mitt undermedvetna. Det kan man ju göra på många sätt förstås men det lättaste är väl att beskriva den som en tätbevuxen skog. En risig skog. En vildvuxen skog. Jag vet inte vad som finns i den och jag vet inte hur den hamnat här. Eftersom jag får för mig att den kommer från en helt annan plats. Men hur jag får för mig det veta jag inte. Det är en känsla bara. Som växer inom mig. Och det är en känsla av att jag varit här förut…

Så att jag går i cirklar. Och aldrig hittar ut. Men hur ska man hitta ut om man aldrig hittar ut? Det är också varmt. Solen står högst upp på himlen och har gjort det för ett tag nu. Men jag kan inte hitta ut. Och kan fortfaran inte göra det. När jag gått för ett tag…

Om jag skulle beskriva skogen lite mer så skulle jag beskriva den som en skog som inte lyckats växa så mycket. Det skulle jag kunna göra i berättelsen också men den har stannat i växten. Och fastnat i varandra. Och i det läget torkat ut så att de är torra som fnöske. Och jättelätta att dra upp med rötterna. Där någonstans har jag också fastnat. Fast jag hade inte dragits upp med rötterna…

Jag var ju fortfarande kvar där. Men jag kunde fortfarande gå. Så jag gick ifrån den tätbevuxna skogen och kom så småningom till en vändhållplats…
Kapitel 7: Vändhållplatsen

Jag kom till en vändhållplats. Där jag satte mig i diket. Och jag satt där för en stund. Och tittade på landskapet. Men den tätbevuxna skogen var fortfarande runt omkring mig. Så jag fick fortfarande lov att titta på den. Så jag fick fortfarande lov att uppleva den…

Men snart fick jag höra ljudet av bildäck som körde på grus. Och ju mer jag hörde det desto högre blev det. Den var här snart…
Kapitel 8: Den märkliga bussturen

Och när den var här såg jag att det var en minibuss. Som kon ut ur skogen på andra sidan vändhållplatsen. Och det kändes konstigt men inte för konstigt. Det kändes som jag var i ett helt annat landskap nu. Ett landskap som jag hade varit i för jättelänge sen. Men vändhållplatsen var fortfarande här. Så det måste betyda att jag fortfarande var i landskapet där fäboden var. Men fäboden var inte längre här. Istället var det en skog som var en industriskog som var en tråkig skog. Men det var i alla fall den skog vi skulle åka in i, när minibussen hade ställt sig rakt framför mig, och ville att jag skulle kliva på. Men jag visste inte varför den ville att jag skulle kliva på. Det verkade för misstänksamt. Och jag var mitt ute i ingenstans så jag förstod inte var minibussen kom ifrån. Eller hur den hade hamnat här…

Det var något som fick mig att kliva på och sätta mig minibussen dock. En känsla. En gammal känsla. Från förr. Något om att jag hade gjort det förut. Och att jag därför kunde göra det igen. Att jag inte behövde vara rädd för han som körde minibussen. För att jag kände honom. Och han kände mig. Hur det gick till kom jag inte ihåg men nu var vi i alla fall i den glesbeväxta skogen och den var mer tråkig än den förra skogen vi hade varit i. Vad som däremot stod ut i den var att den hade mer fri sikt i sig så att man kunde i princip se hur långt som helst. Men den fria sikten byttes snart ut mot några konstiga hus. Och de var konstiga på det vis att de var så tråkigt byggda. Man kunde inte förstå att någon skulle vilja bo där. Inte jag i alla fall. Och inte någon annan heller. Verkade det som. De var alldeles tomma. Och mörkret verkade ha funnits där längre än jag hade funnits på jorden…

Vilket inte var så länge. Men jag tyckte ändå att jag hade börjat känna mig rätt så gammal. En känsla som jag hade burit med mig länge. Och som jag inte lyckats bli av med. Hur mycket jag än försökt. Men husen försvann ganska snart dock och ersattes med eviga ängar och oändliga åkrar. Det var i alla fall vad man kunde kalla dem. Men det var fortfarande samma övergivna ängar och öde åkrar som förut. Hur de hade hamnat här visste jag inte dock. Det kände mycket märkligt att se dem igen. Men de var lite kargare den här gången. Lite nöttare. Och det kändes som det som ändrades var det att klimatet var kargare…

Kallare. Men det var inte bara det jag såg utan på andra sidan ängen till vänster om mig fanns en ek. Det var samma ek som förut. Så den hade också hamnat här. Men hur den hade hamnat här visste jag inte. Jag visste inte hur det gick till när en sak kunde vara på två ställen samtidigt. Men det kändes inte som det skulle va så. Det kändes som något var brutet eller ur led…

Jag kanske tänkte att det var ett ställe eller en plats jag tyckte om. Det skulle förklara varför jag såg det igen. Jag ville liksom inte lämna stället än. Också var det som jag inte var beredd att lämna stället än…

Men jag skulle få lov att lämna det bakom mig. Jag skulle få lov att lämna eken bakom mig. Eftersom vi åkte så åkte vi ifrån eken. Och jag ser den försvinna allt längre och längre ifrån. Längre bort från synfältet. Och jag känner att jag saknar den eken. Men att jag inte kan hålla kvar den längre. Så vi åkte in i en öde stad…
Kapitel 9: Öde ruiner

Eller det kunde snarare kallas öde ruiner. För det var som de hade varit öde så länge att de blivit ruiner. Så att de inte längre var hus eller något som påminde om hus. I så fall var det snarare höghus. Som hade blivit öde. Och det var så övergivet. Stället jag var på. Att det kändes som det gick en kår genom ryggmärgen…

Eller om det var det något som gick så var det minibussen i så fall. Genom staden gick den. Och det verkade vara en ganska liten stad. Jag var inte ens säker på om det kunde kallas stad. Snarare by eller förort i så fall. En förort till vad visste jag inte. Men det var inte heller viktigt. Det var miljön som var det viktiga. Och den var vild och orörd…

Det fanns saker som jag ville se som jag inte kunde se. Saker som gömde sig bakom butikerna och ICA-butikerna. Som fanns bakom pizzerian. Visst hade jag sett den förut? Men jag kunde inte komma ihåg var. Liksom allt annat jag inte kunde komma ihåg. Men nån gång skulle jag väl komma ihåg dem? Inte just nu i alla fall. När vi åkte in i ännu ett villaområde. Med färgglada hus. Och det var färger som var rätt vanliga och som ofta brukade användas på hus. Sådana som blå, gul, grön och röd var några av de vanligaste färger som jag kunde se i alla fall. På de hus vi åkte förbi. Och när vi åkte förbi dem åkte vi också uppför ett berg och snart in i ännu en skog. En skog som tillhörde en annan plats som var en helt annan plats än den jag var på. För den låg flera mil in i landet och det fanns inte en chans att jag skulle kunna ta mig dit till fots. Det enda sättet att ta sig dit var om man fick skjuts…
Kapitel 10: Ändhållplatsen

Och det hade jag fått nu då. Men frågan återstod ännu hur jag kunde färdas så långa sträckor på så kort tid. Utan att veta om det. Och utan att märka av det. Var det som jag teleporterades från ett ställe till ett annat utan att märka av det. Och inte heller chauffören hade märkt av någonting. Vilket var det märkligaste. Eftersom han inte hade sagt någonting på hela den resan som jag hade åkt med honom från den där vändhållplatsen till den här ändhållplatsen som vi snart var framme i. För det var en ändhållplats som låg där framme. Och det såg ut som det var en ändhållplats just för fordon men att det skulle gå resten av vägen. Vart man skulle gå var dock mer osäkert…

Det fanns en stig och den gick in i en dimma. Det var något som inte såg rätt ut med den dimman dock. Och chauffören hade inte sagt något om den. Inte heller verkade han tänka säga något. Om den. Det var nästan lite otäckt. Hur han tittade ut genom fönsterrutan. Med glasartad blick. Och utan någon som helst medvetenhet över att jag satt där…

Kanske att jag inte satt där? Men vad var det för fråga? Klart satt jag där! Och jag klev också ut ur minibussen. När den körde därifrån…

Men jag blev stående där ett litet tag till. Jag blev så paff att han inte hade tagit notis om mig. Och inte heller sagt något till mig. Inte på hela den långa vägen. Hade han sagt något till mig. Men nu var jag här och jag antog att jag skulle gå på den smala slingriga vägen som gick mellan stenblocken…
Kapitel 11: Förgiftning

Och gick uppåt. Men det var svårt att gå mellan de stenar som var små och stora. Och de kom i alla former. Det fanns inte en form de var i utan flera olika. Så ibland kunde det var lite förrädiskt när man gick där. Om man skulle råka halka. Fick man se upp var man gick någonstans. Jag kunde inte tillåta mig att tänka den tanken dock. Då det skulle innebära en nästan säker död. Och de skador man skulle få av det vågade jag knappt tänka på. Man fick gå försiktigt. Och inte på några lösa stenar…

De stenar som var stora var så stora att man kunde kliva på dem. Det var också de stenar man fick hålla i för att inte snubbla på de mindre stenarna och som inte var så lätta att kliva på. Då de gled iväg hela tiden. Men det var hela tiden en balansgång mellan att kliva på de små stenarna och kliva på de stora stenarna. Kanske att det hette klättra snarare. Och jag klättrade allt längre in i den vita dimman…

Det luktade konstigt. Det luktade som om någon hade lagt en rutten äggmök. Och det var som den här lukten gick in i lungorna. Förgiftade dem…

Jag hade nu kom till den högsta punkten av berget. Och jag hade gått på stigen tills det inte fanns några stenar som utgjorde stigen längre. Och landskapet här var mycket fattigare och magrare än jag var van vid. Nästan lite radioaktivt. Om det nu var det så skulle det va livsfarligt att va här. Det kunde jag se på skeletten av döda djur som låg lite här och var. Djur var renar, älgar, rådjur, vargar, olika vildsvin, råttor och möss. Det fanns säkert mer djur som jag inte tänkte på just då. Men de hade alla mött samma öde. Något hade tagit död på dem. Något i luften. Som fick en att börja blöda inifrån. Jag började blöda inifrån. Jag började blöda från näsan. Jag hostade blod. Och det sista jag såg var det landskap som jag nu lämnade bakom mig…
Avsnitt 2: I drömlandet mellan gräns och verklighet

Kapitel 1: Vid världens äldsta träd

Jag såg hela den långa vägen jag hade gått för att komma hit. Och jag såg ängarna och den mörka skogen. Jag såg fäboden och den tätbevuxna skogen. Där någonstans tog skogen över så att jag inte kunde se något mer. Eller så ville den inte att jag skulle se något mer…

I alla fall svävade jag iväg. Utan någon fysisk kropp var jag bara gas. Något tyngdlöst kropplöst. Flyktigt och utan massa. Jag var bara ett med alltet och alltet var ett av mig. Tills jag fick en kropp igen och jag kunde känna vinden mot ansiktet igen…

Men dimman ville inte riktigt släppa taget om mig än. Den täckte mina ögon så jag fick känna med fingrarna. Och jag kände att jag hade landat i något risigt. En buske kanske. Och det fanns mer också. Stenar. Det fanns mer stenar. Så de verkade jag inte komma ifrån även fast jag hade kommit till ett nytt ställe…

Så vad var det för ställe? Jag kunde inte se det men jag kunde andas och känna att det var mycket friskare klarare luft här. Det var lite befriande. Men jag kunde ändå undra var den där förgiftade luften tagit vägen. För vad jag hade förstått så hade det varit svavelsyra. Men det hade väl försvunnit i och med att jag hade hamnat på ett nytt ställe. Och dimman började också den långsamt att försvinna och jag kunde se att jag var på ett ställe som var kargt och kalt. Ett ställe som påminde om ett fjäll men var det ett fjäll? Jag visste inte riktigt säkert…

Det var en platå. Jag kunde se något som liknade en ravin gå längs med platån och på ena sidan fanns det kalfjäll och på andra sidan mörkgröna skogen. Och den mörkgröna skogen var så stor att den täckte hela landskapet till vänster om mig. Ända bort till bergen sträckte sig den och någonstans såg det ut att finnas en älv också. Men jag var osäker eftersom landskapet var så stort…

Så pass stort att det inte riktigt gick att ta in för det mänskliga psyket. För det var så stort att det inte gick att mäta. Det var omätbart. Och det bara fortsatte in i oändligheten…

Men så oändligheten var väl något som pågick i all evighet? Så gjorde väl också skogen? Eller tog den slut någonstans? Någonstans där jag inte kunde se? Någonstans där det fanns mänsklig bebyggelse? Men var skulle det va någonstans? Om jag inte kunde se det så var det som det inte fanns. Och det var som jag förnekade verkligheten på något sätt genom att tänka så…

Att leva i förnekelse. Att inte inse att det man tänker på kan vara fel. Var nog det svåraste man kunde göra. Eftersom det innebar att man måste ge upp någonting. Och i mitt fall var det nog ett gammalt minne. Eller ett flertal gamla minnen. Som höll på att ruttna sönder. Det var nog så man kunde beskriva dem. Och de började bli så gamla att de började bli tråkiga…

Hur gjorde man något nytt av något gammalt? Det var nog mer att man behövde vara på en plats som var allmänt känd och som många kunde vara på. Utan att känna sig dittvingade eller med tvång. Jag hade svårt att beskriva känslan av att vara på ett ställe som jag inte ville vara på. Men jag hade känt den känslan förut. Och det rörde lite grann vid det här fjället och hur jag hade hamnat här…

Det här fjället var ett ställe som jag inte blivit tvingad till i alla fall. Dit hade jag kommit frivilligt under en praktikperiod. Eller så frivilligt det nu kunde bli när man skulle göra praktik. Så klart fanns det saker som man skulle göra. Och jag hade vandrat omkring där många gånger själv. I den mörkgröna skogen. I närheten av fjället…

Jag hade inte varit så mycket på själva fjället. Det hade varit lite svårt och lite tungt att klättra dit själv. Men jag hade varit där någon gång i alla fall och jag undrade hur det så längre in i fjället. Jag undrade vad som fanns längre in i fjället och jag undrade vad som skulle hända om jag gick längre in i fjället. Om något magiskt skulle hända. Eller något ovanligt. Jag tyckte om att fantisera ihop något. Men verkligheten var en annan. Och något ovanligt skulle snart hända. Något så ovanligt som en dimma skulle dyka upp. En svart dimma och den skulle vara svart som röken ur en skortsten. Som en brand ägde rum fast att det inte gjorde det. Och ur den här dimman skulle en svartklädd skepnad dyka upp. Som skulle ta en gren från världens äldsta träd. Lite fräckt kan tyckas men han verkade inte bry sig nämnvärt om det. Och en märklig scen spelades upp där grenen vred och vände på sig tills den blev en käpp. Och den här käppen tog den svartklädda skepnaden med sig in i dimman. Utan någon förklaring till varför och hur han fick tag på den. Men fjället kände av att något saknades och ett avgrundslarm spelades upp. Ett larm som om det vore krig. Och för fjället var det som det var krig. Och det blåste och det snöade. Det blev snöstorm…
Kapitel 2: Snöstorm

Landskapet täcktes av ett tjockt lager med snö. Det hade byggts upp allt mer och mer med tiden. Och jag var fast här. Fast i snön. Så jag kunde inte komma någonstans. Där jag var just nu. Hur jag skulle komma därifrån visste jag inte riktigt. Men jag fick väl gräva mig ut på något vis…

Och när jag hade grävt mig ut tillräckligt mycket att jag kunde röra på mig. Kunde jag också röra på mig framåt. Det var inte så tjockt snölager men jag hade råkat hamna i det eftersom jag hade legat ner. Också hade snön kommit så snabbt också…

Så snabbt att det inte gick att förberedda sig på det. Hur mycket man än försökte. Och det var väl lite det som var det jobbiga. Att det var så utmanande. Och utmattande. Men om jag var envis så skulle jag ta mig igenom snön på något vis. Det gällde bara att ha vilja. Och snön var inte barmhärtig. Den blåste på för fullt rakt i mitt ansikte…

Så det var en utmaning och utmattning att gå genom snön. Att gå genom det vita snöiga landskapet. Det var så mycket snö överallt. Var kom alltifrån? Jag visste ju vad det kom ifrån men det kändes onaturligt mycket. Onaturligt mycket snö som snöade på fjället. Och jag hade svårt att veta hur jag skulle klara av det här. Hur skulle jag klara av det här? kring. Här hade det slutat snö. Men av någon anledning pågick snöstormen fortfarande utanför isen. Som om den inte komma in där. Som att det gick en gräns där. Och den gränsen hade gjort att man slapp gå i snö när man var på isen. Vilket var skönt för mig men som nog inte var så skönt för en person på andra sidan isen. Jag kunde se honom som en skepnad inne i snöstormen. Men jag kunde inte veta vem han var. Inte förrän han hade klivit ut på isen. Då kunde jag se att det var jag. Och jag kunde se att det var jag i tonårsåldern. Jag kunde också se att jag bar klumpiga stövlar och säckiga skrotkläder. Men att jag inte hade upptäckt mig själv än. Hur det skulle va att upptäcka sig själv kunde jag inte föreställa mig. Men jag kunde tänka mig att han skulle tycka att jag var gammal. Hur han faktiskt reagerade på att se mig hade jag inte förväntat mig dock. Det började med att han la en hand för munnen. Sedan gav han ifrån sig ett skri som från ett avgrundskri. Som gick genom märg och ben och berg och is. Sen gav han ifrån sig ett avgrundsvrål som från självaste avgrunden. Och för ett tag var det som allt bara skakade och allting höll andan. Sedan sprack isen och allting föll…

Jag fick helt enkelt ta ett steg i taget. Ett steg i taget och ett steg i snön. Snön som bara fortsatte och fortsatte i all oändlighet. Här hade jag oändligheten. Samtidigt som jag hade evigheten. På ett och samma ställe. På ett och samma fjäll…

Men det tog mig inte längre framåt att tänka på evigheten. Jag fick orientera mig själv så att jag hittade rätt. Och jag hade en ravin till vänster om mig. Jag kunde följa den och om jag gjorde det visste jag att jag skulle komma till en bäck. En bäck som skulle rinna ut i ett vattenfall fast inte nu. Nu skulle den förmodligen vara frusen. Och så också bäcken. Så jag gick till den. Och på vägen stötte jag på ännu en skepnad i snöstormen…
Kapitel 3: Tjejen från klassen

Eller det var någon form av kropp. Som gick i mörka kläder. Som gick i snöstormen. En snöstorm som inte verkade tänka sluta i första taget och som därför dolde skepnaden i snön. En skepnad som såg ut att vara en speciell person. Som jag kände igen. Men vem var det?

Jag var osäker på om jag såg rätt men det såg ut att vara en tjej från min klass. Hur jag såg det var att det var en tjej som jag ofta hade brukat va med och som hade mörkt hår och mörka ögon. En mörk kappa. Och när hon såg mig så var det som hon såg ett spöke. Hon vände på tvärten. Men jag försökte ropa hennes namn. Jag ville inte att hon skulle lämna mig än. Men det gjorde hon. Och hon försvann in i snöstormen. Precis som hon inte hade varit där. Men jag visste att hon hade varit där. Och jag visste att vi hade varit tillsammans en gång. Och att vi hade tittat på konst ihop. En gång för länge sen. Men nu var hon borta. Borta och försvunnen. Och jag var kvar. I snöstormen…
Kapitel 4: En bild av ett yngre jag

Som ven som aldrig förr. Det var lika kallt som förr. Och snön var fortfarande svår att gå igenom. Men den började långsamt bli mindre och mindre. Jag kunde känna något hårt under mina fötter. Något hårt som is. Och det var is under mina fötter. Mörk och djup is. Här låg snön i snövallar runt omkring. Här hade det slutat snö. Men av någon anledning pågick snöstormen fortfarande utanför isen. Som om den inte komma in där. Som att det gick en gräns där. Och den gränsen hade gjort att man slapp gå i snö när man var på isen. Vilket var skönt för mig men som nog inte var så skönt för en person på andra sidan isen. Jag kunde se honom som en skepnad inne i snöstormen. Men jag kunde inte veta vem han var. Inte förrän han hade klivit ut på isen. Då kunde jag se att det var jag. Och jag kunde se att det var jag i tonårsåldern. Jag kunde också se att jag bar klumpiga stövlar och säckiga skrotkläder. Men att jag inte hade upptäckt mig själv än. Hur det skulle va att upptäcka sig själv kunde jag inte föreställa mig. Men jag kunde tänka mig att han skulle tycka att jag var gammal. Hur han faktiskt reagerade på att se mig hade jag inte förväntat mig dock. Det började med att han la en hand för munnen. Sedan gav han ifrån sig ett skri som från ett avgrundskri. Som gick genom märg och ben och berg och is. Sen gav han ifrån sig ett avgrundsvrål som från självaste avgrunden. Och för ett tag var det som allt bara skakade och allting höll andan. Sedan sprack isen och allting föll…”