”Den tätbevuxna skogen var överallt runt omkring mig. Den var så tät att inget skulle komma igenom den. Varken in eller ut. Så tät var den. Och det var som när man försökte gå igenom den att den inte ville släppa igenom en. Den ville hålla kvar en. Och det var också det den gjorde. Om man fastnade där…

Om man hade oturen att fastna där. Kanske jag skulle nämna. För man ville inte va fast i en tätbevuxen skog en varm sommardag. Fast även fast jag hade grusvägen att gå på så hade jag det lika jobbigt som om jag hade varit en hel arbetsdag i skogen. Och jag var så törstig. Att jag undrade om jag skulle dö. Att jag undrade om jag skulle klara det här…

Men det som jag undrade mest över var vad det var som hade gjort att skogen hade blivit så tätbevuxen. För de flesta skogar brukade aldrig bli tätbevuxna då man då och då glesade ur dem. Och de kallade man industriskogar. För att det var en industri som skapade kalhyggen. Och det var lite sorgligt men det var allt jag hade upplevt…

I ett minne. En bild. En ögonblicksbild. Ett kort. Ett minne av ett kort. Eller en bild av ett minne. Min hjärna hade tagit ett kort på ett ställe jag hade varit på. Och hade det varit fler ställen så hade det blivit fler kort. Så pass många att man hade blivit galen…

Om det inte vore för att de här korten var en del av min verklighet. Och verkligheten kunde aldrig ha en egen vilja. Det kunde den bara ha om man gav den det. Och hur skulle man göra det?

Jag kunde i alla fall inte förstå hur det kunde gå till. Jag kunde inte förstå hur man gav landskapet egen vilja. Ett eget sätt att tänka. Och bete sig på. Så att när jag kände att det började bli lite för jobbigt så skulle landskapet göra det lättare för mig att gå framåt. Och om jag kände att det började bli lättare att gå framåt så skulle landskapet göra det svårare att gå framåt…

Precis som det gjorde nu. Men det var inte bara landskapet som var jobbigt utan även solen var jobbig. Den stekte på som om den inte visste något annat och det var så varmt att jag knappt kunde andas. Om jag bara kunde hitta någon skugga någonstans men grusvägen hade ingen skugga. Varken på vägen eller vid sidan av vägen. Fanns det någon skugga i den tätbevuxna skogen så märktes den knappt av eftersom skogen dött ut av torka. Och torka var det även i min mun där min tunga var torr som fnöske…

Jag visste inte riktigt hur det gick till men på något sätt överlevde jag. Det var något med den tätbevuxna skogen som gav mig energi att fortsätta. Kanske att den var gjord av granar. Men även det faktum att jag började närma mig änden på den här vägen. Gav mig energi att fortsätta. Och jag fortsatte men det var fortfarande svårt att gå. Det var som jag var skadad någonstans. Men jag insåg ganska snabbt att det nog var tröttheten som gjorde sig påmind. Och det tillsammans med törsten blev nästan för mycket för mig. Det kändes som jag skulle dö här. Det kändes som det skulle ta slut för mig här…

Men så gick det ett litet tag till. Ett steg i taget. Ögonblicksbilderna avlöste varandra. Precis som bilderna i en kamera. Mitt minne hade kort i sig och det var de jag såg nu. Det var de jag upplevde nu. De var anledningen till att jag fanns på riktigt. De var anledningen till att jag existerade…

Också var de väldigt hjälpsamma att gå tillbaka till. Om man behövde hjälp med något svårt. Som att ta sig igenom den här tätbevuxna skogen. Just nu tänkte jag till exempel på ett väldigt kyligt ställe. Men det var inte förrän jag kom till en vändhållplats och ett dike som jag kände att jag kunde sätta mig ner och vila…”