”Och blir därmed dumpad. Jag blir dumpad i ett land som jag inte vet någonting om. Jag ser bilen fara iväg i ett moln av rök och damm och är snart inget annat än en liten prick på horisonten. Snart är det dock ingenting kvar och tystnaden är tryckande där jag är. Där jag är som är några slags åkrar och ängar som ser övergivna ut. Eller som i alla fall ser ut att inte ha använts på mycket länge. Gräset växte vilt och tovigt och var inte alls som gräs brukade vara. Om det var kargt och näringsfattigt…

Så var det som det var något fel på marken. Men hur gick det till? Det var något med vad marken var gjord av. Var det sand? Vad fick mig att tro det? Att marken var gjord av sand? Det var något jag tänkte på men jag kunde inte komma ihåg vad det var…

Det var väldigt en likt något jag hade sett. För länge sen. Var det var någonstans visste jag inte. Men det upptog mina tankar till den grad att jag inte visste vad jag skulle göra av dem…

Men ändå gjorde jag av dem någonstans. Någonstans som var någon annanstans. Och någon annanstans var en plats som jag inte visste var det var någonstans…

Man kunde också säga att jag inte visste var jag var någonstans. Men det var bara halva sanningen. Någonstans i det undermedvetna låg svaret på var jag var någonstans och jag kunde inte komma åt det just nu. Kanske att jag skulle komma åt det senare?

Jag visste inte riktigt säkert. Men å andra sidan var det ganska mycket jag inte visste. Om den här platsen och människorna runt omkring den. Jag ville tro att jag kunde ganska mycket om den. Men någonstans bak i huvudet hade jag en tro på att jag inte kunde så mycket…

Så det tog emot att försöka tänka och minnas. Men det behövdes göras. Och jag kom plötsligt på att jag var mitt i Bonäs mitt i en äng någonstans…

Så det var där jag hade varit hela tiden? Men för att fastna här krävdes det att man hade en tydlig bild av vad det här var för ställe. En bild som jag burit med mig och som jag hade tittat på lite då och då…

Några övergivna ängar och öde åkrar. Fanns egentligen inte i detta landskap. Men ändå var det som det var det de hade blivit. På grund av något. Kanske väldigt djupt…

Kanske att det var så att jag höll på att bli galen. Men då visste jag i alla fall att några väntade på mig någonstans. På tal om det hade jag inte hört av någon på ett tag och undrade om de hade gått ut i skallgång efter mig. Men så undrade jag vilka människor som väntade på mig eftersom det inte fanns några människor där. Också trodde jag att jag var den sista människan på jorden…

I alla fall för ett tag. Just nu trodde jag nog mest att jag bara var väldigt ensam. Eller vad det nu var så var det nog väldigt ensam man kunde kalla det. För jag kände mig väldigt ensam. Och jag var väldigt ensam. Landskapet var kargt och öde. Det var som något hade nött ut det…

Så nött var det att man undrade om det höll på att gå sönder. Eller snarare kanske dö ut. Gräset som var både rödskimrande och gulskimrande…

I alla fall var en del av gräset det. Den del av gräset som började bli gammal och dö ut. Var också rödskimrande och gulskimrande. Som höstens löv. Men de färgerna fanns inte överallt. De fanns bara, som sagt, där gräset höll på att bli gammalt och dö ut…

I resten av landskapet var det lite mer vanligt grönt. Lite så där ljusgrönt. Som det var på ett sommarlov. När alla åkte till sina sommarstugor ute på landet eller var de nu låg. Vad som nu var vanligt grönt visste jag inte. Men om det fanns en färg så var det nog det de var…

Det var alltså en färg som man brukade se på platser som dessa. Och den färgen gick igenom hela landskapet som en yta. Som en identitet. Och denna identitet var så tydlig just för det här landskapet. Det var just vad det här landskapet var…

Och denna identitet. Denna yta. Var allt som landskapet var. Den var evig. Och Oändlig. Ett annat sätt att beskriva landskapet var att säga att det var väldigt stort. Men det skulle inte ge rättvisa för ordets betydelse…”