”Den var så gammal där den va. Den var så gammal att den såg ut som den skulle falla i sjön när som helst. Men den gjorde aldrig det eftersom den hade så starka rötter. Som gick så väldigt långt ner i jorden. Den hade säkert funnits där längre än jag kunde räkna. Men det var nog inte världens äldsta träd. Det var jag rätt säker på. Det var det ett annat träd som var. Och det trädet fanns på ett helt annat ställe…

Som var betydligt mer kallare och kalare än det ställe jag var på nu. Och jag undrade om jag skulle klara av att ta mig dit nu också. Men det skulle jag nog. Med lite vilja skulle man klara allt. I alla fall var det så man sa om man ville få något gjort…

I arbetsväg. Men det fanns ju också så många andra vägar man kunde ta. Som inte inkluderade arbete. Det var så mycket som handlade om arbete dock. Och var det inte så att hela livet till viss del var ett arbete…

För mig var det inte alltid så. Ibland brukade jag göra något annat. Det var den här platsen ett bevis på. Och den gamla eken som hängde ut över en sjö…

Som tillhörde ett landskap som var ett helt annat än det jag befann mig i. Det var som det hade lagts till där av något eller någon jag inte kunde förstå än. Men detta något eller någon verkade ha tagit något av mina minnen och lagt dit. Där bland alla ängar och åkrar. Som egentligen tillhörde ett helt annat landskap. De också…

Egentligen var det inte här jag var. Alltså jag var ju där just nu men det kändes som jag hade varit i ett annat landskap alldeles nyss. Ett mycket mer annorlunda landskap där det fanns något som jag trivdes med. Jag visste nog vad det var egentligen men jag kunde inte komma ihåg vad det var just då. Jag var så hypnotiserad av gräset som gick i vågor…

Gräset som gick i vågor för att vinden gick genom gräset. Och det gick på ett sätt som fick gräset att skifta i grönt och rött. Det var så hypnotiserande att jag hade svårt att fokusera på något jag tyckte om. Men så visste jag inte vad jag tyckte om. Att se på i landskapet…

Det fanns så mycket färger. Det fanns så mycket som distraherade mig från vägen jag skulle vandra. Som var så svår att fokusera på nu när jag hade kommit så långt. Eller i alla fall såg det ut som jag för varje steg jag tog kom lite närmre skogen. Men om jag skulle vara ärlig så visste jag inte hur långt jag hade kommit. Och det verkade inte som jag skulle få reda på det den närmaste tiden heller…

Jag bara gick och gick. I ett landskap som aldrig verkade ta slut. Gick för att komma någonstans. Jag visste inte var men någonstans borde jag väl komma? I landskapet? I det eviga landskapet? I det oändliga landskapet? Det landskap som inte verkade ha något slut? Verkade inte heller ha någon ände…

Men det som heller hade ingen ände hade väl heller ingen handling. Och handling var allt som behövdes just nu för att komma vidare på grusvägen. Någon slags handling som kunde ta mig vidare på grusvägen. Och lite närmre skogen. Som låg framför mig…

Vad det var för skog visste jag inte. Men den såg mörk och stor ut där den reste sig. Framför mig. Och även om jag inte var inne i den än så kunde jag känna hur klimatet byttes från soligt och varmt till blåsigt och kallt. Det började mulna på och det var inte alls lika trevligt att va bland ängar och åkrar. Även om de fortfarande skiftade mellan rött och grönt. Och var så där hypnotiserande. Nu var de hypnotiserande på ett sätt som nästan var otäckt. För om man skulle fastna där. Så kanske man skulle dö…

Men jag fick inte tänka så. Jag fick inte tillåta mig att tänka så. Det enda jag kände när jag var här var jag kunde vara mig själv för ett tag. Och slippa tänka på allt annat. Som var jobbigt. Vad det var mindes jag inte. Men det spelade heller ingen roll när jag äntrade skogen och allt blev totalt kolsvart och jag inte längre kunde se någonting…”