”Då var det som en lampa slockna. Och all världens ljus slockna med den. Var skulle jag ta vägen när jag inte hade någonstans att ta vägen? Var skulle jag gå när jag inte hade någonstans att gå? Jag vågade inte röra mig en millimeter. Jag blev helt blickstilla. Tills mina ögon hade vant sig lite grann vid mörkret. Då var det som jag kunde se sådant som jag inte hade kunnat sett förut. På ett helt annat sätt…

Det var så mörkt att jag inte kunde se något av vägen framför mig. Jag kunde inte se något framför mig och jag kunde inte se något bakom mig. Det var som landskapet jag precis varit i bara försvunnit. För jag kunde inte se något. Varken av åkrar eller ängar…

Eller något annat landskap heller för den delen. Det var som om det landskapet hade försvunnit. Och lämnat efter sig ett mörker som var ogenomträngligt…

Vad det betydde visste jag inte dock. Det fanns så många betydelser som man kunde lägga in. Speciellt om det var en mörk skog. Med många hemligheter. Många hemligheter som gömde sig i skogen och väntade på att bli upptäckta. Men jag kunde inte se någonting förrän månen och stjärnorna tittade fram dock. Någonting i skogen som jag kände igen. Men det var något i skogen som jag kände igen. Och det överraskade mig nästan att den bäcken var där. Den bäcken som jag hade kommit till när jag hade rymt hemmifrån en gång. Och som jag hade fått lov att ta mig över på något sätt. För att komma över. Men det var svårt att hitta något hållbart att stå på. Och det jag hittade till slut påminde mer om stockar än grenar. Stockar som alltså hade varit lite stadigare att gå på. Och som hade tagit mig över bäcken. Och jag trodde jag hade lämnat den här platsen. Men nu var jag alltså tillbaka på den här platsen. Så nu undrade jag vad jag skulle göra på den här platsen…

Stockarna var inte kvar. Men vad var kvar nu när jag inte hade varit här på evigheter? Det var ju inte ens säkert att skogen var kvar. Där jag var. I den mörka skogen. Som var mystisk. Och jag kunde in se vad som fanns där inne…

Kanske att jag kunde minnas? Kanske att minnet kunde hjälpa mig att se? Om det nu fanns något att se där inne. Det kanske det inte gjorde längre…

Så jag tittade på något annat ställe. Och såg en tätbevuxen skog. Till vänster om mig. När jag såg den var det som jag hamnade på ett annat ställe. Ett ställe jag inte hade varit på länge…

Men jag kunde inte påstå att jag kände igen stället särskillt väl. Om jag inte gick lite längre in i detta ställe det vill säga. Men jag såg ingen anledning att göra det nu. Det skulle leda mig från vägen och då skulle jag inte ha en chans att hitta rätt igen…

Det skulle leda mig vilse och jag hade för mig att jag hade varit det förut. Men jag kunde inte komma ihåg vad jag kom ihåg det ifrån. Jag kunde inte heller komma ihåg var jag kom ihåg det ifrån. Eller när. Det var ett stort mysterium och det var så det var nu…

En plats från minnet. Var vad det var. En plats från minnet som var lite risigt. Och visst var det lite tätt också?

Det var det nog. Och det var en tätbevuxen skog längre in i skogen. Även om den var svår att se så fanns den där och det var något med den som kändes lite obehagligt. Men det var inget som var så allvarligt. Vad jag förstod i alla fall…

Det var inte så allvarligt än i alla fall. Jag hade inte kommit till den del av skogen som var som mest tätbeväxt än. Och när jag skulle göra det så skulle jag upptäcka att det var betydligt svårare att hitta rätt i den tätbevuxna skogen. Men jag var inte där. Än…

Jag var på ett ställe som verkade vara flera ställen samtidigt. Eftersom jag hade sett flera ställen under den där promenaden. Den där bäcken och den där lite hemliga soptippen. Sen fanns det nästan alltid någon våtmark var man än gick i skogen. Men då var det ju ingen skog längre. Då var det snarare ett träsk…

Och jag tänkte väl på ett träsk som jag stötte på lite i slutet av promenaden. Det hade varit väldigt eländigt och vått så jag hade fått lov att ta en paus vid en sjö och vattna ansiktet. Men sen kunde jag ändå inte gå vidare när en lite större bäck blockerade min väg…

Den här skogen var verkligen en del av mitt minne. Och jag kunde förstå varför den var mörk. Den var en mörk del av mitt förflutna. Men det var ändå en del av mitt förflutna som jag kunde lämna mig bakom mig nu. Jag kunde fortsätta på vägen först när jag lämnade mörkret bakom mig. Men mörkret hade fallit över mig i samma stund som jag hade äntrat skogen. Och det var svårt att lämna något som hade ett så hårt grepp om en. Något som hade klamrat sig så hårt i en. Något som satt så långt i en…

Som en tagg. Men det behövde ju inte va så förstås. Det behövde inte va så dramatiskt. Eller det var väl sällan jag var dramatisk. Utan det var väl sällan jag sökte konflikter. Det var nog snarare så att konflikterna uppsökte mig. Och det var ganska jobbigt att befinna sig mitt i dem…

Som om det var något som jag varit med om. Men den senaste tiden hade jag väl varit med om det ganska ofta. Att det hade blivit konflikter mellan oss elever och ledningen. På den skola jag gick på nu. Men det fanns inte så mycket vi kunde göra åt det. Så det var konflikter mellan både elever, lärare och ledning. Konflikter som hade splittrat oss och fått oss sjukskrivna. En konflikt som var så infekterad att det kändes som det skulle ta jättelång tid att bli frisk från den…

I alla fall jag kände att det skulle ta lång tid att bearbeta alla känslor kring en flytt. I och med att vi inte skulle flytta nu längre så var det inte längre så krisartat. Men det var ett tag där då det var som en kris…

För mig. Eller hur man nu skulle kalla det. Kanske att det var lite för dramatiskt uttryckt. Men det var dramatiskt för oss. Det var det minsta man kunde säga. Att behöva flytta mitt i en skoltermin. Och dras upp med rötterna. Det kunde man verkligen säga. Och vi hade ingenting att säga till om. Så det var nog inte så konstigt att vi kände oss orättvist behandlade…

Av ledningen. Men nu var en annan tid. Och en annan plats. Som var någonstans i en skog för länge sen. Och jag undrade hur mycket mer jag hade att upptäcka. När jag inte hade så mycket kvar att upptäcka…

Så jag gick ett litet tag till. Gick genom skogen som hade varit så mycket på en gång. Att det var för mycket. Och om det var för mycket skulle jag bli utbränd. Det talade erfarenheten för. Men jag ville inte bli utbränd. Jag ville fungera. Jag ville kunna göra alla såna saker som man kunde göra när man var frisk. Men jag var inte säker på om jag skulle orka länge till. Om saker och ting var som de var nu…

Tunga och påfrestande. Och mörkret gjorde det knappast lättare att gå upp mot högre höjder. Jag visste inte säkert vad som fanns i mörkret men det fanns inget ljus i alla fall. Bara mörker. Och ett omättligt begär efter tomhet. En tomhet som hade slagit rot i mitt bakhuvud. Och det var som, ju mer den växte, desto tommare blev det i bakhuvet. Skulle det till slut bli något kvar?

Eller skulle jag få leva med tomheten? Tills den uppfyllde mig och jag blev full av den. För då skulle jag inte va tom längre. Då skulle jag snarare känna att jag hade ett syfte. En mening. Och något att göra…

Något viktigt att göra. Var det viktigt med detaljer? Eller kunde jag ha flera tankar i huvudet samtidigt? Jag behövde komma ihåg vad jag gjorde där igen. Och vad jag gjorde var att vandra genom en skog och den här skogen var mörk. Snart skulle jag komma till en lite högre del av vägen. Och där skulle det va lite lättare att se var man var någonstans. Förutom den tätbevuxna skogen. För den gick inte att se in i. Inte heller nu…

Jag funderade lite var jag hade sett den tätbevuxna skogen. Men det kändes inte som den skulle komma riktigt än. Det kändes som det skulle komma något annat. Men vad? I änden av en avsticksväg, högst uppe på ett berg, låg en fäbod som var övergiven…”