”Jag måste behålla den här främmande känslan. Jag måste bevara den här främmande känslan. Jag måste tänka att varje gång jag ser ett ställe så är det som jag ser det stället första gången. Men jag börjar bli sjösjuk. Grunden börjar bli vattensjuk. Vattnet finns överallt runt omkring mig. Jag vill inte drunkna men jag trampar vatten konstant. Fast egentligen finns det väl en källare någonstans gjord av sten. Med gångar som är eviga. De tar aldrig slut. På sidorna finns metallskåp. Det är högstadiekorridorer. Precis som den gången jag själv gick i högstadiet drömmer jag om att gå i högstadiet. Men det finns inte längre någon koppling mellan mig och dessa korridorer. Så jag behöver ändra landskap. Göra om landskapet. Till en tätbevuxen skog. Till ett fjäll. Till en oändlig äng. Det är ängen som är oändlig…

…

En annan källare jag tänker på är väl förstås källaren i Bonäs. I å för sig var det inte så blött där och det är väl aldrig bra om det är blött i en källare. Men marken i Bonäs är gjord av sand så den mesta vattnet brukar rinna igenom. Man får känslan av att ingenting fäster i sanden. Varken vatten eller växter. Vilket är precis so mär fallet. En gång i tiden var det ett flygsandfält. Tills Linné kom dit och sa åt lokalbefolkningen att dumpa ris på flygsandfältet så att det skulle fästa sig. Kanske att det går att se någonstans i skogen att det varit sand där? Kanske i så fall där man brukar åka fyrhjuling? På sandvägarna. Man säger att marken är gjord av sand där. Men jag kunde inte sluta tänka på vad som skulle hända om marken blev en öken. En undermedveten öken skulle man inte överleva. Inte om man skulle törsta ihjäl. Alltså bli så törstig att man skulle törsta ihjäl. Också skulle det bli som jag skulle börja se hallucinationer och synvillor…”