”Det var människor överallt runt omkring mig. Som alla skulle till sina ställen. Jag följde med strömmen ett litet tag men också jag skulle till mitt ställe. Jag fick inte missa tågperrongen som jag skulle upp på dock och tågen gicks å ofta här. Att det var svårt att hålla koll på alla tåg som gick här. Det var ju trotts allt Stockholms central…

Och det var stressigt. Men oftast brukade jag åka med någon buss. Och den bussen brukade ta mig långt upp. Så pass långt upp att jag hamnade i Dalarna. Och vad jag gjorde där berodde helt på vilken del av Dalarna jag hamnade. Just då var det i alla fall en skola som hade funnits väldigt länge…

Och jag kände att jag inte hade gått där tillräckligt länge för att förstå den. Men jag försökte i alla fall. Och det var inte något man kunde säga om alla personer på skolan. Som försökte lägga ner den. Som försökte flytta den…

Men tåget jag skulle ta gick från perrong som jag fick lov att gå upp för en trappa för att komma till. Och jag gick upp för trappan men jag kom inte ihåg att jag behövde visa upp någon biljett någon gång. Vilket var lite konstigt eftersom de brukade vara så nogranna att kontrollera sådant i Stockholm. Men jag gick på tåget i alla fall som inte hade så många vagnar och som såg lite gammalt ut. Och när vi åkte iväg så var det som landskapet utanför suddades ut och blev otydligt. När konduktören kom så ville han att jag skulle visa biljetten men hans ansiktsuttryck var neutralt. Det var som det inte fanns några känslor där. Men jag skulle ju bara visa fram biljetten. Och jag skulle ju bara till ett ställe…

Tiden gick mycket fort. Jag gick av på ett mycket kalt ställe. Jag skulle ta en buss till ett lite högra ställe. Jag var rätt säker på det. Men det fanns så många busshållplatser att välja på att jag blev förvirrad. Det kändes inte naturligt. Det kändes konstgjort och tillgjort. Busshållplatsen jag skulle till låg någonstans i mitten dock. Och jag ställde mig där och väntade på min buss. När den kom satte jag mig tillrätta som om jag hade suttit där förut. Och vi åkte till ett ställe med älvar och höga berg. Vi åkte till ett ställe som inte var så kalt men som hade träd som var stora pelare till en kyrksal. Platsen hette Älvdalen och det skulle ta ännu en halvtimme att ta sig dit. Men då måste det ha varit Mora jag hade varit i alldeles nyss. Jag kund einte påstå att jag kände igen något dock. Det kändes främmande och jag kunde fortfarande känna en främmande känsla. Och när vi kom fram kände jag mig främmande…

Men visst var det Älvdalen. Det gällde bara att veta var man skulle härnäst. Och jag brukade gå ner till älven när jag var här…”