Det var ett tag sen men det känns som jag behöver skriva om Skattungbyn. Jag kan komma ihåg att jag flyttade ner till ett hus längst ner i byn där det var som kallast och mörkast. Jag kan komma ihåg att min rumskamrat var vegan men att de andra tyckte o matt rita och sticka. Och jag kan komma ihåg att vi fick gå hela den långa vägen för att komma till Ollars som våran utbildning höll till i. Den första tiden var svårast då det var en massa snö överallt. Men det blev varmare och snön smälte bort. Det var ju meningen att vi skulle odla på denna kurs. Det var ju meningen att vi skulle ta hand om våra plantor. Men jag kund einte vara där rent mentalt. Rent mentalt kunde jag inte vara där. Det var som, medan jag var där, så var jag på en helt annan plats. En plats som var helt annorlunda från den plats jag var på just då. Jag ville ju komma bort från landet. Så jag åkte tåg någonstans. Väldigt suddigt och utydligt. Och jag kom ihåg att jag inte hade åkt tåg så oft amen att jag förmodligen skulle till Brunnsvik. Och väl där skulle jag upptäcka att det inte längre var någon kvar där. För skolan var nedlagd. Så kunde jag komma tillbaka till verkligheten i Skattungbyn igen…

Det var så mycket vi gjorde i Skattungbyn. Så mycket som hade med odlande att göra. Jag visste inte om jag tyckte om det eller inte tyckte om det. Jag visste bara att första spadtaget hade känts jättekonstigt. Här stod alltså jag, ett år senare, i en by som hette Skattungbyn. Och grävde jord. Jag mindes att jag hade varit en grävande journalist. Jag mindes att jag hade fått intervjua personer och skriva artiklar. Men jag kunde inte längre tänka på det. När jag var här i Skattungbyn. För här var allt så annorlunda. På ett sätt som inte alltid var så kul…

Men jag tog mig igenom det. Frågan var om mitt mentala jag överlevde det. Men det verkade ju ganska invant nu att det aldrig fanns en lugn stund på en folkhögskola. Alltid fanns det någon fest någonstans. Som man inte var beredd på. Och som man inte hade förberett sig på…

Så var det de som jag inte tyckte om? Jag kunde väl inte riktigt påstå det. Jag menar; jag festade ju en hel del i Brunnsvik. Men ibland visste jag inte hur man festade. Man festade bara för festandets skull. Sedan skulle man hem till sig och sen var det ju inte så roligt längre. Men man hade ju fortfarande de här ljuden och ljusen från festen in i drömmarna. Det var nästan så att jag trodde att jag stod på en sommaräng någonstans. Och skulle gå upp mot högre höjder. Men stötte på hinder som en mörk skog och en tätbevuxen skog. Och när jag hade gått för ett tag så var jag så trött att det kändes som jag skulle somna på stället. Men istället fick jag skjuts till högre höjder. Tills vi inte kunde åka längre. Och där blev jag avsläppt. Sedan kunde jag inte komma ihåg mer. Kanske om jag åkte tillbaka till den där skogen att jag skulle minnas mer? Den där skogen som låg i Kättbo och det fanns även en hel by att återupptäcka. Jag hade en gång i tiden bott i den där byn. En gång som var så länge sen att jag knappt längre kom ihåg det. Men de där minnena fanns där, som avlägsna bilder som man, kunde uttyda om man tittade väldigt noga…