När jag hade gått så långt att jag inte längre kunde vända om. Var det som jag hade rymt hemifrån. Och jag visste inte längre vad jag skulle göra om jag kom hem igen. Om de skulle ställa frågor. Så skulle jag inte längre ha något svar. Varför rymde jag hemifrån? Jag visste inte. Jag bara tog chansen när jag åkte hem med bussen en dag…

Och jag hade alla skolböcker i ryggsäcken där bak. Det var mycket dumt. Och jag skulle bli mycket trött om jag inte tog det försiktigt. Men jag skulle också möta på många hinder på vägen…

Kanske att de hinder jag såg på vägen egentligen var en symbol för något annat? Jag tänkte på ett annat ställe som jag flyttade upp till efter högstadiet. Det hette Älvdalen och det jag gick var en utbildning i naturguidning. I början var allt väldigt enkelt. Men sen blev allt svårare och mot slutet fick vi göra en hel överlevnadsvecka. Och det var som allt som hade lett fram till det här hade burit på sina egna kunskaper. Det fanns så många aktiviteter som man kunde lära sig om och hålla på med. Men det vore nog bra om man kunde bestämma sig för en aktivitet som man ville lära sig om och hålla på med. Annars blev det rörigt och det blev oftast rörigt. När vi skulle till så många ställen. Och göra så många saker. Men våra lärare hade koll på allt som skulle läras och göras så det var ingen fara. Det var bara att hänga med och vi hängde med på mycket…

Minnet försökte ta mig tillbaka till Älvdalen. Men jag kunde bara tänka på den gången jag hade rymt hemifrån. Kanske om jag gick ut och tog lite frisk luft att jag skulle börja minnas igen. Jag provade och möttes av en iskall nattkyla…