Allt var vitt och för ett tag var det som jag var i en vit dimma. En vit dimma som var överallt och ingenstans. Samtidigt som ett konstant tjutande pip hördes i mina öron. Ett tjut som bara blev högre och högre. Och jag trodde att jag skulle tappa förståndet. Att jag skulle bli galen. Av allt det vita. Men den vita dimman skulle långsamt tyna bort. Försvinna och istället skulle det ersättas med något annat. Något jag hade sett förut. Baksätet av en bil…

Men dimman hade inte riktigt lämnat mig än. Den ville inte riktigt lämna mig än. Den höll sig kvar och den gjorde det tillräckligt länge för att jag skulle hinna vänja mig vid det nya ställe jag hamnat på. Ett ställe som jag varit på förut…