Månad: maj 2020

Dagboksanteckning den 29/12 – 2013

”Jag har så svårt att glömma henne, denna rödhåriga person. Jag tänker på hennes ögon, hennes mun, hennes ansikte, hennes sång…

Jag har så svårt att försöka ta in hennes musik igen; den känns så sorgsen på något vis! Jag undrar om hon haft mycket sorg i sitt liv.

Men mest tänker jag nog på hennes leende. Hennes, så otroligt glada, leende! Ett leende med vänskap och värme, men även av kärlek till alla.

Jag var ju hennes vän för en period. Vissa stunder satt vi och pratade och det kändes som jag glömde bort tid och rum med denna eldstjärna. Visst; hon var helt annorlunda från mig! Men hon var ändå en eldstjärna som orkade höra på mina historier. Hon var nyfiken och undrade varför jag skulle hålla vissa saker hemligt. Men som den författare jag var ville jag inte avslöja min berättelseplaner. Men en dag berättade jag vad landet i min senaste bok skulle heta; ”Keckåfonia”. Jag trodde hon skulle förstå att jag litade på henne nu. Men liksom många andra kreativa själar verkade hon leva i sin egen bubbla. Och där hade jag inte tillträde.

Vissa gånger undrade jag vad hon hade för sig, där inne i sitt mörka rum. Vissa gånger försökte jag tänka på annat: Vissa gånger försökte jag skriva. Men det gick inte; jag ville prata med henne igen! Jag ville se det där leendet igen. Jag ville vara hennes vän, men hon hade sina egna. Och jag hade mina. Jag hade ett helt liv av skrivande. Men jag saknade min käraste vän.

Vi hade träffats på bussen som gick från Stockholm till Borlänge. Det började som en glimt då jag tyckte mig se hennes rygg till ingången av Cityterminalen. Först blev jag förvånad och undrade vad hon kunde tänkas göra där. Men sedan viftade jag bort det som en illusion. Men jag förstod att jag inte kunde ha fel när samma person fortsatte till samma Gate som jag skulle till, så jag fortsatte alldeles bakom henne. Jag ville helst inte avslöja mig eftersom jag inte visste vem hon var. Jag visste från förut att hon var en rätt social person som gärna var med sina kompisar, men mer visste jag inte. Jag tänkte att det var bäst att vara tyst så slipper man hamna i något jobbigt samtalsämne.

Men så bytte hon sida helt plötsligt och ställde sig precis mitt emot mig. Våra ögon mötes och plötsligt sa hon:

”Nej men, hej!”

”Hej! S-ska du också med bussen till Brunnsvik?”

”Ja!” hon hämtade andan lite.

”Jo, jag har ju med mig lite vinylskivor och så, så då tänkte jag att jag kunde ta bussen så att jag skulle få plats med allt.”

”Aha!” sa jag och nickade.

”Och du då?” sa hon frågande.

”Förlåt?” sa jag förvånat.

”Var har du varit någonstans i helgen?” frågade hon skrattande.

”Jaha! Ja jag har varit hos min pappa! Han bor ju i Gnesta, om du vet var det ligger?”

Hon tittade fundersamt.

”Nej, det vet jag inte.”

”Nehe! Ja det ligger i alla fall en bit söder om Stockholm. Åker du pendeltåg så är Gnesta ändhållplatsen.”

”Aha! Då vet ja!”

Det blev tyst en liten stund.

”Vad har du gjort i Stockholm då?” frågade jag försiktigt.

”Jag bor här!” sa hon med ett leende.

”Jaha ja! Ja då är det klart att du vill komma hem ibland! Vad har du gjort mer i Stockholm då?” sa jag försiktigt.

”Vad tänker du på då?”

”Nej, jag undrade bara eftersom du hade varit hemma under helgen och kanske gjort något speciellt hemma då?”

”Jaha, det var så du mena! Nej jag har bara träffat lite släkt och hämtat lite packning att ta med till rummet på Brunnsvik. Jag har ju saknat mina vinylskivor och man kan ju inte spela så mycket musik utan skivor att spela med!”

”Nej, det är klart!” sa jag.

Vi stod och inväntade Masexpressen. Efter ett tag kom den och jag började samla ihop mina grejer.

”Ja då är det väl bara att kliva på nu då!” sa jag lite snabbt.

”Japp!” sa hon också.

Hon verkade vara pratglad. Men hon verkade ändå kunna lyssna. Visst påminde hon lite om en tjej som jag hade blivit lite småkär i förut men som hade ignorerat mig, men denna tjej var ju helt annorlunda! Henne kunde man ju prata med utan att känna sig ignorerad eller undanträngd! Det verkade ju snarare som hon själv var väldigt tyst av sig, precis som jag själv! ”Det är ju perfekt ju! I så fall har jag ju verkligen någon att prata med!”

Vi satte oss tillrätta på bussen; jag på sättet på ena sidan av bussen och hon på andra, så vi hade mittgången emellan oss.”

En annan tjej…

”Vad vill man skriva om när man skriver dagbok? Vill man skriva om ett random samtal man hade på Stockholms central en gång? För det är just det jag har. Men jag har aldrig tänkt det på det viset. Minnena kommer ikapp mig till slut. Det fanns en till person. En till tjej i mitt liv. Men jag trodde att vi bara var vänner. Men hur känner jag när jag tänker på henne?

Blir jag sexuellt attraherad av henne. Jag har ju bara tänkt på tjejen från min klass. Och hon har varken pratat med mig eller lyssnat på mig. Hon har bara tittat på konst med mig och varit så där nära mig att jag trodde att vi var tillsammans. Men så kysste hon en annan tjej en dag. Också var jag som bortglömd…

Men så; den här tjejen som jag var med några gånger. Det var något magiskt med de här stunderna. Men jag tänker nog mer på platserna och hur solen sken in på de här platserna. Byggnaderna i Brunnsvik. Var så stora och fulla med historia. Så när det började kvällas var ljuset som mäktigast i Brunnsvik…

Hon var ju en person som sjöng. Hon sjöng som bakgrundssångerska i ett band. Men också som soloartist var hon väldigt bra. Jag tror hon håller på än och heter Helga Arvesten…”