”Kristendomen innehåller helt klart många värdefulla texter, tal och visor. Det är bara sådana ord som ”Gud” och ”Jesus” som gör mig lite förskräckt. Inte ordet ”Döden”. Det vet jag ju redan vad det är; ett stort svart mörker. Vad mer kan man veta om det om man själv aldrig upplevt den?

Jag vet inte om de kristna är borgare eller vänsterpartister, men dessa ord som kommer ur Kristendomen är lömska och insmikrande. Det hade räckt med att de är värdefulla, men nej; Kristendomen gör allt i sin väg för att skaffa allierade. Och nu finns en i min egen släkt också; min mamma!

Nog för att det inte är så farligt att tro. Men nog saknar jag den tid då jag slapp tänka på allt som hade med Kristendom att göra i Brunnsvik! Där kunde man bara va precis som man är, utan att man behövde tro! Där kunde jag till och med blomma ut i fulla grad; det var ju arbetarrörelsen folkhögskola!

Och nu är den försvunnen… Nu råder bister kyla! Kanske att Kristendomen att rädda människan för ett tag men på långt sikt kommer den att fångas och förvridas i förföriska ord. Men arbetarklassen kommer inte synas så länge gamla traditionella religioner får råda, det är en sak som är säker!”

”Innan jag började på Brunnsviks Folkhögskola så fanns det en tid då jag var arbetslös för en liten tid. Direkt efter studenten så väntade en period av depretion. Inte för att min situation var illa utan därför att jag inte längre kunde hitta en fast rutin i mitt liv. Innan studenten hade allt varit så mycket enklare även fast vi hade många jobbiga uppgifter att slutföra innan studenten. Jag hade äntligen fått upp en ordentlig rutin; jag hade kören som jag åkte på om onsdagarna, jag hade plugget i alla dess former som skulle slutföras och jag hade äntligen kommit igång med det sociala livet. Studenten närmade sig med stormsteg och spänningen steg med dagarna. Jag tog mig råd att klippa mig hos frisören innan årets show ”Var´t jag mig i världen vänder” med Orsa Ungdomskör skulle komma igång. Jag avskydde många av låtarna, men sjöng för glatta livet ändå. Jag tränade dem och låtsades att de var gamla countrylåtar, vilket var långt ifrån verkligheten. Det var moderna låtar med hetsiga rytmer och takter som skulle passa bättre på disco än på scenen. Ändå lyckades vi göra dem till våra egna!

Jag hade svårt att vänja mig vid tätbebyggda områden i städer och byar efter min praktik i Fulufjället. Jag hade även svårt att vänja mig vid hetsen och stressen, för ofta när jag hade kommit hem om nätterna efter långa bussturer ändå från Mörkret, som ligger i närheten av Fulufjället, så kunde jag mötas av en städande mamma som höll på att dammsuga hela lägenheten. Jag vet att det skulle städas inför att hennes bror skulle komma på besök, men  jag kom att bli lidande av detta städande. Jag orkade helt enkelt inte med några ljud efter en hel vecka av tystnad!

Denna känsla levde kvar i mig ett bra tag efter praktiken på Fulufjället. Jag tyckte inte det var så viktigt att var med mina klasskamrater längre bara för att de var det. Men eftersom det var de sista veckorna så var jag ändå med på fester och i sociala sammanhang. Men det fanns ändå ett faktum gnagandes i bakhuvet; jag var inte som mina klasskamrater, jag var en fattig man och de hade råd med det mesta. De hade även råd att bli fulla och supa ner sig så pass att de knappt kom ihåg vad som hade hänt dagen innan.

Jag hade sökt till Jakobergs Folkhögskola under praktiken. Men någon dag innan studenten, när jag sökte på olika skrivarutbildningar på studentum.se hittade jag en skola som hette Brunnsviks Folkhögskola och en utbildning som hette Brunnsvik Ord. Denna utbildning låg också ute på landet, en bit utanför en stad som hette Ludvika. Det gick fortfarande att söka dit, så jag skyndade mig att skriva ihop ett brev att skicka till denna lärare som hette Örjan och som visst skulle vara en riktig författare.”

Rekommenderar varmt den franska dokumentären om den amerikanska artisten Josephine Baker som SVT2 sänder ikväll kl. 18.05 (och som också går att se via SVT Play: https://www.svtplay.se/video/26738401/josephine-baker-scenen-publiken-och-politiken), som under mellankrigstiden kom att bli världens första svarta populärkulturella världskändis (Baker var antagligen s k blandad eller mixad), och som efter kriget kom att bli den som […]

Dokumentär om Josephine Baker — Tobias Hübinette

• Jag jobbar mycket med minnet. Jag jobbar mycket med det man kan känna och ta på. Men det man inte kan känna och ta på är inte heller i minnet. Det är istället något man visste om som man skulle komma ihåg…

Jag kan se här att du har en massa personer som du träffat den närmaste tiden i dina drömmar. Är det personer du har i minnet också?

Ja det är det.

Och de här personerna; vilken betydelse har de för dig?

Det beror vilken tidsperiod man pratar om. Om man pratar om den närmaste tiden så är det mest människor från Ung Vänster, lite längre bak i tiden människor från Skattungbyn och ännu längre bak i tiden människor från Brunnsvik…

Så du har människor från Skattungbyn som befolkar dina drömmar?

Ja det har ju blivit så nu. Det har ju blivit så konstigt för det är alldeles tomt i Brunnsvik. Men så är det någonstans, på någon plats, som det finns människor. Och jag vet inte var det är…

Kan det vara så att de här människorna från Skattungbyn fortfarande förföljer dig?

Jag vet inte. Ibland känns det så, ibland känns det inte så. Samma sak som med människorna från Ung Vänster. Men det är för mycket människor. Det är det som är problemet…

Hur menar du då?

Jag har inte kunnat skriva ner något eftersom det är för mycket att skriva om. För mycket viljor och för mycket människor. Det finns inget bättre sätt att beskriva det på…

Som att det vore för mycket att komma hit? Tycker du att det är för mycket att komma hit? Vad tycker du om att komma hit?

Du vet redan vad jag tycker om att komma hit. Du vet redan att du inte finns på riktigt…

Du menar det faktum att jag finns i dit undermedvetna? Men kan du inte göra mig på riktigt? Jag skulle gärna vilja det…

Tyvärr. Du vet tyvärr att det inte går. Men trivs du inte som psykolog?

Nej jag trivdes bättre som drömväktaren! Lugero Drömväktaren! Kan du inte göra så att jag blir det igen?

Okej då…

Perfekt! Då ska jag bara gå igenom dina drömmar här och försöka sortera ut handlingen för dig…

Du sa att du skulle sortera ut alla mina drömmar. När ska du göra det?

Det är så rörigt och jag är osäker om du ens själv vet vad du ska drömma om?

Jag vet till viss del. Jag tar bara ut de viktigaste delarna…

Vilka är?

Väldigt simpla delar. Ens närmsta sällskapskrets. Där vi brukar vara på ställen vi brukat vara på…

Jag förstår…

Vad betyder det?

Det behöver inte betyda något speciellt. Men det kan betyda att familjen är väldigt viktig för dig…

Men mina vänner. Var är de?

Du kan inte tvinga fram dem. Då blir det ofta tvärtom i drömmen. Det vet du va?

Så där ensam?

Precis…

Men det måste finnas något där borta!

Hur menar du då?

De säger att det finns något att gå till. Något där borta att gå till…

Och vad skulle det vara?

Inte vet ja! Men nånting måste det väl vara? För annars skulle det väl inte finnas någon anledning att gå dit?

Nej precis. Nog finns det en anledning alltid. Men den är det nog mycket upp till dig att ta reda på….

The golden glow of spring adds light to Tuesday! © Sheila Creighton 2020

Soft Yellow Centre — Imagery of Light