Och bilen syntes inte mer än en prick på horisonten nu. Men den kom också från en tid som var väldigt avlägsen för mig. Om det var något som var avlägset så var det mina känslor för sådant som var fysiska saker. Till exempel en gammal bil som jag inte hade åkta i på länge och som sett sina bättre dar. Men det fanns även andra saker som var mer fysiska än den fysiska världen jag levde i. Om nu det gick att förstå…
Det gjorde det nog inte. Men jag försökte i alla fall. Det jag hade runt omkring mig var gräs. Och det var högt men inte för högt. Det var så där lagom högt och det var som jag kunde se hur långt som helst. Som om landskapet inte hade någon horisont. Men den hade höjd. Och det kanske var det som betydde något i slutändan. Men jag tänkte ändå på de här ängar som inte hade något slut…
Och som inte verkade tendera till att ta slut heller. Det enda de gjorde var att gå på och gå på. Som om de inte visste något annat. Och det visste de säkert inte heller. Men det behövdes att jag kunde tänka på något annat än gräs för ett tag…
Det var så fullt av gräs att det var som det växte gräs ur mina ögon. Och ur alla kroppsöppningar som fanns på kroppen. Växte det gräs. Men det var bara en känsla. Det var bara en känsla. Som jag började ta på allvar när jag kände att det började bli lite för mycket gräs runt omkring mig. Så att jag skulle få en sån där känsla av att vara så där ensam att jag var som ensammast i världen…
Tills någon kunde komma och säga att jag inte var det längre. Kunde jag känna att jag var ensammast i världen. Av en anledning jag inte visste något om. För jag visste inte varför jag skulle gå och vara ensam för…
När jag kunde vara med mina vänner. Men hade jag några vänner? Jag kunde inte komma ihåg. Det enda jag kunde komma ihåg var det som hände för stunden och det var inte mycket. Bara gräs fanns här i så stora mängder att det var omättligt. Och jag funderade på hur jag skulle ta mig igenom det här när jag hade fullt upp med att ta mig upp på grusvägen…
Som gjorde ont där jag låg. Men så hade jag hamnat i en obekväm ställning också. En ställning jag hade hamnat i när jag hade kastat mig ur bilen. Så när jag skulle försöka resa på mig så var det som jag reste på mig för första gången på länge. Förutom det faktum att det inte var första gången på länge. Men däremot hade jag legat där tillräckligt länge för att det skulle göra ont…
För att stenarna gick in i huden. Så att det blev såna där märken som det brukade bli när något låg mot huden. Rött och med tydliga kanter…
Och det gjorde ont. Så ont. Att det började blöda. Jag började bli orolig för vad som skulle hända om jag förlorade för mycket blod. Jag började bli trött och började få svårt att hålla mig på stående fot. Men jag var fortfarande stående och såret var inte så djupt. Så det gick över ganska snabbt…
Vad som inte gick över snabbt däremot var känslan av att ha blivit dumpad eller lämnad. Vad man än kallade det så var det en känsla som följde med mig nu var jag än gick. Men den känslan blev ganska snabbt betydelselös när det enda som mötte mig var en tjock och kompakt tystnad. Så kompakt att det nästan gick att ta på den. Och jag kunde nästan höra blodet rinna genom mina ådror och pumpas genom mitt hjärta. Men också en svag bris som gick genom gräset…
Störde ut tystnaden. Och fick det att låta som det dånade i vinden. Fastän det bara vinandet som lät. Och det var ett ljud som kom sig av att området var så väldigt öppet. Det var så väldigt stort. Faktum var att jag inte kunde se någon ände på det. Jag kunde inte se någon ände på det. Kunde man då säga att landskapet var ändlöst? Kunde man då säga att landskapet var oändligt? Och kunde man då säga att det bara gick och gick utan att aldrig någonsin ta slut?
Det visste jag inte riktigt säkert. Men vad jag kunde se var att det var väldigt stort. Och att det förmodligen inte hade någon ände då den bara gick bortom horisonten och bortom horisonten. Ett väldigt stort perspektiv som skulle kunna kallas oändligt. Om det ville kallas så. Och om det ville vara så…
Det verkade som det ville det. Och förutom att det var väldigt stort så var det väldigt mycket gräs överallt. Så pass mycket gräs att det kändes som det var det enda som fanns på flera mils avstånd. Och det var ett väldigt stort avstånd. Det var ett så pass stort avstånd att det var svårt att räkna hur långt det var. Och därför kunde jag inte säga om det var långt bort eller om det bara kändes som det var långt bort. Det verkade inte som avstånd betydde så mycket där jag var. Men det kändes som det var väldigt långt till horisonten och det kändes inte som det var något konstigt med det…
Däremot kändes det konstigt att se gräset här. Likt allt annat så kändes det som det tillhörde en annan tid och plats. En plats som mina morföräldrar bodde i. Varför bodde de där? Jag visste bara att de bodde där och att denna plats hade väldigt många övergivna ängar och öde åkrar. Så att det blev som att det var det enda som fanns på denna plats. En plats som var full av gräs i olika färger…
Och det var färger som tilltalade mig. Många höstliga färger. Som gult, grönt och rött. Det fanns många olika färger i gräset som tilltalade mig. Och som hade många sätt att visa sig på…
Ett sätt var att det var väldigt grönt. Då var det mer likt det man skulle kalla gräs. Men sen kommer andra färger som gult, oranget och rött. Och det visste jag inte riktigt vad det skulle passa in. Men alla grässtrån var olika. De hade alla sina egna personligheter och skulle alla behöva sin speciella plats i gräset. Men det var som det inte fanns något mer där. Bortom horisonten…
Om det inte fanns något där så betydde det att det inte fanns någon oändlighet. Så det måste finnas något bortom horisonten. Det är bara det att det är samma landskap om och om igen. Så det var inte mycket mer att se än det. Om man inte ville se ännu mera gräsmarker det vill säga…
Gräsmarker som var oändliga. Gräsmarker som var så färgrika att man blev alldeles snurriga. Och det var gräsmarkerna som fick mig att snubbla och falla omkull. Förutom såren på benen så kände jag mig ganska vimmelkantig. Och visste hur jag skulle resa mig igen…
Jag visste inte var jag skulle hitta energi igen. Inte från grusvägen i alla fall. Men det var så varmt. Var det en bidragande faktor till att jag hade så svårt att resa mig upp? Var fanns det vatten någonstans? Jag kunde inte se det någonstans. Men jag kunde inte påstå att jag var i särskilt stort behov av det…
Om jag inte kände mig törstig. Men jag fick energi av gräset. Som var som en energikälla utan slut. Som var som något oändligt. Om inte det tog slut snart. Så skulle det gå bort i sig själv. Och försvinna i det omedvetna undermedvetna…
Om det nu fanns en sådan sak. Som hette så. Var det mycket märkligt. Och jag visste inte vad det undermedvetna hade med det hela att göra. Men det omedvetna var ju det man inte tänkte på…
Och som man inte tänkte på. Var ett landskap av gräs. Så typiskt ämne att drömma om. Om det nu var en dröm som skulle komma tillbaka. Jag kunde inte längre få någon kontakt med det. Jag behövde vara lite ifred så att jag kunde komma på något att göra åt situationen jag befann mig i…
Och jag gjorde något åt situationen jag befann mig i. Jag tittade ut över landskapet och kunde endast se gräslandskap. Enbart gräslandskap och det var så stort att det var som det var oändligt. Men var det oändligt skulle det inte finnas något slut och fanns det inget slut så fanns det heller ingen början. Vilket betydde att det i princip gick runt och runt jorden utan att aldrig någonsin ta slut. En omätlig hunger av gräsmark. Och en lust att komma ut i gräset. Fick det här gräset att verka extra tjockt och ogenomträngligt…
Men det var bara vad jag fick för mig. Egentligen kanske det var lätt att ta sig igenom det gräset. Så att man lätt skulle kunna ta sig dit man ville. Var nu det skulle…
Va var det jag ville? Det var något ställe i en by. Som jag hade varit i en gång. Det var det stället som var det här stället. Det här grässtället alltså. Och det var extra tydligt att jag hade varit här mer än en gång. Säkert ett flertal gånger av olika anledningar…
Den gången hade det inte funnits någon grusväg. Den gången hade det säkert funnits något annat som jag hade kunnat gå på. Något som gick genom gräset som liknade en väg. Men det var så tydligt att det inte var vägarna som var tydliga här, utan gräset som växte både vilt och kontrollerat. Var det kom ifrån kunde man inte veta. Men man kunde chansa på att det var ganska ovanligt att det växte där. Man kunde också chansa på att det växte för att vara på det området…
Var det området var visste jag inte. Men jag kunde chansa och jag chansade på att det var ett område som några nära till mig bodde i. Jag chansade också att jag hade varit där många gånger. Att jag, genom att vara där, var där många gånger. Och jag såg det som ett sätt att komma bort från någonting. Eller någon…
Eller så ville jag bara vara i ett landskap som var väldigt stort. Som bara gick och gick utan att ta slut. Och som verkade oändligt…
Så jag fortsatte min inslagna väg på den oändliga vägen. Jag fortsatte och jag kom till en gammal ek. Den var på andra sidan en stor äng. Den var till vänster om mig och jag bara stod där. Och stirrade på den gamla eken…
Skogsnytt 