”Jag tror jag går och lägger mig nu. Jag tror inte att jag har något mer att skriva. Är det inte fredag imorgon också? Vad ska jag köpa då? Mjölk och choklad. Hur var det att handla i Älvdalen? Oj det var länge sen. Så pass länge sen att det var det längsta jag kunde komma i minnet om jag försökte…

Så det kan inte ha varit det jag drömde om. Men då är det något annat då? Är det Bonäs? Jag har ju fullt och är mitt inne i det. Det att skriva om den tätbevuxna skogen…

Får se hur det går sen. Men jag får inte glömma bort att skriva synopsis. Och läsa igenom de andra versionerna. Ta bort sånt som jag inte behöver. Sortera det jag behöver. Och ta bort de mappar jag inte behöver…

…

Min farmor hade en tendens att läsa sådana här tidningar. Är det något man skulle ha tagit upp?

…

Jag har varit på promenad och tittat på fåren. Vi var några stycken, kanske sex stycken. Det gick bra men fåren var inte så sociala. Eller så var det fåren som inte var så sociala. Jag vet inte riktigt säkert. Vad jag vet rätt säkert är att vi hade kunnat vara kvar lite till. Om jag inte hade varit så dryg och gått vidare. Om jag inte hade varit så osocial. Och gått vidare. Men jag tänker att jag kanske vet hur man beter sig i närheten av får? Att man till en början är på avstånd så att de hinner vänja sig vid en? Och att man därefter eventuellt kan gå fram till dem? Hade de inte väldigt många personligheter också? Vissa kunde var väldigt besvärliga medan andra keliga? Jag får såna Flashbacks till när jag bodde i Kättbo i så fall…

…

Jag vet inte vad jag ska skriva just nu. Jag hade något att skriva men jag kommer inte ihåg vad. Jag ska duscha men jag somnade på sängen. Jag var också och handlade igår så att jag har några grejer som jag behöver imorgon. Men även har jag varit på promenad och sett några får. Tillsammans med några andra som bor i området. Men även personalen så klart. De måste ju vara med på allt vi gör. Jag funderar på om jag ska ta mig iväg till Systembolaget imorgon. Det får vi se imorgon…

Det var ju ett tag sen jag spelade Final Fantasy nu också. Jag ska ju se youtube-klipp först, men sen kanske jag gör det. Eller så kanske jag skriver. Utifrån det perspektivet att jag nu spelat Final Fantasy. Och därför har så mycket lättare att förstå var drömmarna kommer ifrån. Eller snarare minne. Alltså minnen från när jag såg någon spela det spelet. Men jag har aldrig drömt om det spelet. Därför att det var en annan tid och att den tiden är för avlägsen för att jag ska minnas den…

…

I Scary stories to tell in the dark finns det skräcktendenser. Vilket inte är så jättekonstigt. Men var är den när man skriver om drömmar? Om man nu ska skriva om drömmar. Så ska man skriva dem utan skräck i sig…

…

Jag vet inte riktigt varför jag skriver just nu. Jag skulle ju se på film. Nu kommer jag bara ha ännu mer att rensa upp bland texterna. Också kommer det va en massa att rensa upp i livet också…

…

Jag tänkte skriva något om att skriva dagbok. Men jag vet inte vad. Om det var något speciellt jag ville skriva om. Kunde jag väl skriva om det i berättelsen?

…

Verkligheten. Ibland blir verkligheten för verklig. Vad ska man göra då? Ja inte vet jag. Men för en som mött verkligheten så många gånger känner jag att det börjar bli lite för mycket verklighet. Är det därför jag sover så mycket? Bland annat. Men jag drömmer också. Så många olika surrealistiska drömmar. Om Rödmyren. Just i natt var Captain Marvel med. Jag drömde att jag var ihop med henne. Så det har mycket känslomässiga perspektiv som kommit fram…

Det är väl först och främst Rödmyren jag drömmer om. Det är väl där som livet blir som verkligast. Om man nu ska skriva om drömmar så kan man ha dem på ett verkligt ställe. För hur verkligt blir inte ett villaområde? Jag tänker mig att verkligheten blir för verklig. Så varför inte lägga in lite skräcktema eller surrealistiskt tema eller bara ett allmänt konstigt tema. För de drömmar jag haft den senaste tiden är obegripliga…

Jag har ju drömt om Mora. För att jag bott i Mora en gång. Men då kommer också det faktum att jag fick lov att åka buss för att komma till Älvdalen. Så för att komma till Älvdalen så måste jag skriva hur det var att åka buss. Jag tänker mig att de flesta drömmar passar sig bäst i en buss. Det är det de flesta åker för att komma någonstans. Och det är också väldigt lätt att beskriva att man bara åker förbi platserna man åker förbi. Och att det är som en enda röra av färger. Men framförallt är det suddigt. Så kanske jag ska skriva om hur det är att åka buss från Mora till Älvdalen. För där kan jag minnas att det var suddigt utanför fönstret när man åkte buss. I alla fall när man var trött. Och befann sig någonstans i gränslandet mellan dröm och verklighet…

Varför jag var trött när jag åkte buss mindes jag inte. Var det något jag hade gjort? Jag hade väl gjort en massa saker på utbildningen? Både gamla och nya grejer? Men desto svårare att minnas dem. Det var mer som en dimma. Om man inte sa de rätta orden. Det vill säga. För då skulle jag minnas och då skulle jag veta vad jag gjorde här…

Om det fanns något, vad som helst, som hade kunnat visa mig riktning så hade jag tagit det. Nu fick jag förlita mig på att vi åkte rätt och att chauffören inte ville mig något illa. Jag var ganska chanslös i en minibuss så att säga. Om något skulle hända…

Som att han skulle få ett utbrott. Eller sammanbrott. Ta ut allting på mig även fast jag inte hade gjort något. Det var i alla fall vad jag ville intala mig själv. Fast att jag egentligen inte visste…

…

Det känns lite olustigt att förlita sig på Försäkringskassan. Jag kom och tänka på det nu…

…

Det finns en massa saker som jag måste inse. När det kommer till Försäkringskassan. Det är ju min mamma som haft kontakt med Försäkringskassan. Så jag vet inte så mycket vad de har pratat om. Däremot kommer jag ihåg att när jag var inne på psykiatrin att det var en massa personer från olika myndigheter där. Om jag hade vetat då att det var för att jag inte ansågs kapabel kanske jag hade reagerat annorlunda. Men det är lätt att vara efterklok. Jag kommer inte ihåg dock hur det var att ligga för mig själv i en säng i ett vitt rum…”