”Vi var och badade igår. Vi var till Stendörren och badade. För att komma dit fick vi åka minibuss. Det var en liten bit att åka dit men inte för långt så att man blev trött. Det låg någonstans på vägen mot Gnesta fast mot havet till. Så det var också havet vi skulle bada i. Men det fanns även klippor där. Det var kallare än i Bonäs men så är det ju också svårare för havet att värmas upp. Jag badade, krålade och sedan var det dags att äta. Korv med bröd. Tillsammans med de andra som hade lite annorlunda mat. Någon hade vattenmelonbitar. Men de flesta hade också korv som jag. Också den där chokladen smälte snabbt i värmen. Så den vågade jag inte öppna något. Men vissa fiskade också. Fick de någon fisk då? Jag tror inte det för senare fick vi lov att gå runt lite på hängbroarna och halvöarna och det var både vildvuxet och vackert. Men nånstans stannade vi, när vi gått runt halva ön, och spontanbada. Jag tyckte det var lite väl spontant och tänkte på han som fiskade och om det var för att han skulle få fiska som vi badade. Men vi kunde ju ha blivit kvar i det där vattnet så jag förstår ändå inte hur personalen tänkte där. Om vi inte hade tagit oss upp, om vi hade blivit kvar där och vi hade trampat vatten. Så hade vi kunnat drunknat om vi hade trampat så att vi hade tröttat ut oss själva. Vilken tur då att vi fick hjälp upp ur vattnet. Då det var så hala alger där att man hela tiden gled ner…

Efteråt åkte vi iväg eftersom vi inte längre hade någon tid att vara kvar där. Jag blev lite solbränd men inget farligt. Jag vet att några åkte för att bada i badhuset idag men jag följde inte med den här gången. Den här värmen tar kål på mig. Det får en att undra hur man ska klara av den här sommaren. Men nog kommer det inte va så här hela tiden? Jag hoppas verkligen inte det. Men om det fortsätter får jag fortsätta ha balkongdörren öppen och persiennerna neddragna. Precis som att jag skulle ha social fobi. Fast att jag inte har det. Fast om folk börjar tro det så blir det väl problem? Jag tror inte det. Det verkar som personalen här är mycket social och gärna vill prata. Om allt möjligt. Fast att prata om det jag vill prata om krävs ett annat sorts tankesätt. Ett tankesätt som kräver flera olika lager av drömmar. Och det är inte det lättaste att skriva om…

Vi kan börja med en gång när jag bodde i en lägenhet i Mora. Jag hade precis flyttat ifrån Brunnsvik och kunde ännu minnas hemvägen med den solnedgången. Jag kunde ännu minnas hemvägen med blodröda solnedgången. Och den var så röd att det hade varit som den hade haft sin egen färg. Även fast det var precis samma färg som alla solnedgångar brukade ha. Men det var så fint att jag blev alldeles glad. Och drömde om somriga ängar på en solig sommardag…

Som om att det var något man drömde om. I en bil på väg från Brunnsvik. Men jag gjorde nog det. Dels för att jag ville det. Och dels för att jag hade de där gräsmarkerna från den andra drömmen i färskt minne…

De där gräsmarkerna ja! De skulle jag inte komma så lätt ifrån. Varken jag ville det eller inte. Det fanns gräs överallt. Det var något som hade funnits innan våran existens. Det var något som hade funnits väldigt länge. Så pass länge att de hade funnits innan vi hade varit människor. Så det var något väldigt naturligt och ursprungligt. Det kunde man verkligen säga. Men också förrädiskt och hemlighetsfullt. Som något som ville dölja något för en. Vad det kunde vara hade jag ingen aning om. Men jag hade för mig att det var något jag hade sett eller upplevt förut…

Något jag hade sett och upplevt förut. Vad var det? Något med många långa gräsmarker. Som om de var oändliga. Jag visste ju var det låg någonstans. Men jag hade inte längre någon anledning att åka dit. Inte förrän jag hade skaffat jobb och skaffat körkort. Men inte heller det skulle visa sig enkelt. Så jag sökte in på en utbildning i ekologisk odling och hållbar livsföring i Skattungbyn och kom in. Men mina tankar var fortfarande i Mora. Jag hade så mycket ofärdigt där som jag hade velat göra färdigt. Jag tänkte mycket på när jag försökte ta upp att ta körkort och hur det gick. Hur nära jag var på att faktiskt ta det. Men det gick inte längre när jag bodde i Skattungbyn. Speciellt när jag började få så mycket annat att tänka på…

Vad var det jag tänkte på? Mina tankar var fortfarande i Mora. Även fast jag var i Skattungbyn. Så många nätter jag drömt om att jag befunnit mig i en avlägsen by. Är det Skattungbyn jag drömt om? Eller är det en annan by?

Kanske en by som egentligen inte finns? Det skulle sätta saker i lite perspektiv i så fall. Eftersom jag drömt om många saker som inte finns. Men inte som den gången. Inte som den gången jag hade drömt att jag hade övergivits. Och blivit dumpad. Och fått lov att gå upp mot högre höjder. För att överleva…”