Paradise

Paradise — Logan Pham

Composer Hans Zimmer must be glad that ASCAP’s 2020 Screen Music Awards are virtual, because he’s so busy with upcoming films that he wouldn’t have time to pick up his Top Box Office award for last year’s “The Lion King” anyway. He is, however, doing a Q&A with Mitchell Leib, Disney’s president of music &…

Hans Zimmer Talks ‘Dune,’ James Bond, ‘The Lion King’ and Scoring His Way Through the Pandemic — Variety

Det var väl typiskt. Nu har jag gått och haft trevligt till och med. Man skulle kunna tro att det inte finns några motsättningar. Men nog finns det motsättningar. Det är bara det att vi dränker dem i havet när vi badar. Och vi badar lite till. För att dränka våra motsättningar. Och sen har vi inga motsättningar kvar. Det har vi inte va? Nej inte har vi några motsättningar. Men ändå har vi så svårt att vara tillsammans. När vi är tillsammans. Så det som skulle behövas göras är någon slags samarbetsövning. Jag skulle säga att journalistiken är perfekt för att lösa det. Och vill man skriva om något annorlunda så kan man göra det. Men man måste veta att det har varit skottlossning i Nyköping. Det har till och med varit mordförsök i Nyköping. I Brandkärr. Och i Jönåker har det varit inbrottsförsök. Grovt drograttfylleri och grov olovlig körning vid lasarettvägen så nog finns det saker att skriva om. Om man bara vill…

Källa: Polisen.se

Rasmus Karlsson

”Kriterier för att jobba på Tonys Pizza…

Du ska vara snabb

Du ska vara smidig

Du ska var tidig

Du ska komma till jobbet varje måndag, onsdag och fredag mellan nio och tolv

Du ska vika kartonger

Du ska diska plåtar

Du ska egentligen inte göra så mycket mer

Jag sa att du inte ska göra så mycket mer

Hör du inte vad jag säger? Du ska inte göra så mycket mer

Nähä… Det här går tydligen inte längre… eftersom du tydligen inte lyssnar på mig längre…

Nu har jag fått klagomål här att du håller på med mobilen. Är det så?

Nej du behöver inte svar. Förresten. Du behöver inte komma hit i över huvud taget

Och vi kommer inte svara dig. Vi kommer inte förklara någonting

Vi kommer bara låta dig gå

Och du får klara dig på egen hand

Men det är ju ditt eget fel. Det inser du väl?

Du skulle inte ha strulat till det så där

Och vad är det där med mobilen som jag har hört av de andra dyngspridarna?

Det säger vi till din arbetshandledare på en gång

Så att hon får sitta med dig och förhöra dig om mobilen

Fastän att alla använder mobilen nu för tiden”

”Jag tror jag ska skriva om lägenheten i Mora. Jag tror det är en bra grund att stå på även fast jag inte gjorde något speciellt då. Jag tror det var en tid då jag försökte ta igen mig från det som hände i Brunnsvik. Men gick det? Jag vet inte. Ibland kanske det kom som efterdyningar. Men då kom det nog snarare som drömmar. Så det görs lite tydligare att det är drömmar det handlar om? Och att det vi har att arbeta med är oförutsägbart och oberäkneligt? Det kommer ju komma flashbacks från när jag gick i Brunnsvik. Från när jag var med Beata. Från när jag tittade på konst. Med Beata. Det blev ingen resa till Berlin för mig. För jag bodde i Mora. Och jag hade inget bra försvar när Örjan ringde till mig och skällde ut mig. Ingenting alls. Så jag kände en djup skuld till honom. För att jag inte hade levererat mer. Och för att jag inte hade skrivit mer. Men nu är det ju så att han gått bort. Och jag vet inte om jag ska känna sorg för honom eller vara arg på honom. Eller bara sörja att han gått bort…”

…

”Det är något speciellt med dånet från spruten när man diskar plåtar. Det låter i hela rummet och det är nästan så att man inte kan höra musiken i övrigt. Man tar en plåt, sprutar den upp och ner med varmt vatten, tills den blivit ren och inte har någon deg kvar. Alltså inte rent sexuellt alltså utan vattensprut. Jag vet att man kan få lite konstiga bilder av de här orden. Men det finns inget erotiskt med att diska plåtar. Man bara gör det för att man måste göra det. Och det blir lite mediterande efter ett tag också. Och ångorna från disken är rätt sköna också. Och i övrigt är det rätt skönt att tänka på något annat än sitt skrivande. Fast nu skriver jag i alla fall då. Fast annars hade ju ingen fått veta hur jag haft det på Tonys pizza. Och att jag inte är kvar där längre. Jag kan komma ihåg hur jag vek kartonger. Men tacken uteblev. Var blev tacken av? Tacken för att man vek kartonger. Tacken för att man diskade plåtar. För jag diskade många plåtar i början. Men jag levde också ett helt annat liv då. Ett liv där jag klev upp varje morgon, cyklade ner till jobbet som låg någonstans mellan busstation och biografen och därför cyklade genom Hållet för att komma dit. Varje morgon och varje eftermiddag. Det var när jag bodde hos mamma. Och vad ska man säga om det då? Det finns inte så mycket att säga om det. De flesta vill väl egentligen flytta hemifrån. Men att förlora jobbet för att man vad då; satt med mobilen efter jobbet för att man kände att man inte kunde cykla iväg på en gång. Var tydligen anledning nog för att jag ska förlora jobbet. Eller är de det? Det är ingen som frågar sig varför jag sitter efter jobbet. Det är ingen som frågar sig vad jag gör efter jobbet. Så de bara lever i sina konspirationsteorier om den late arbetslösa. Och jag får fortsätta kämpa för att motbevisa dem. Med alla krafter jag har…”