A beautiful June sky. © Sheila Creighton 2020

Feather Clouds — Imagery of Light

”17/7

För ett tag sen bestämde jag mig för att söka en lite annorlunda kurs. Jag hade haft lite förutfattade meningar om den eftersom jag mest trodde att det gick en massa hippisar på den, men efter mycket tjat från min matlagningslärare så tog jag mig ändå i kragen sökte till kursen.

Kursen hette Ekologisk odling och hållbar livsföring och höll till i Skattungbyn. Jag själv gick en studiemotiverande folkhögskolekurs på Mora Folkhögskola. Under denna tid som jag hade gått på denna kurs hade jag lärt mig mer än jag någonsin skulle ha gjort i vanliga livet. Kursen var nämligen för arbetslösa och folk som varit sjukskrivna under längre tid.

Jag hade sett hur arbetslösheten hade brutit ner människan, men hur denne sedan hade rest sig igen, trots alla motgångar. Just själva vägen att ta sig till skolan varje morgon var en tung börda för många. Ofta fick jag sitta helt ensam vid frukosten på Mora Folkhögskola då ingen av mina kurskamrater hade kommit än. Men när de väl kom till skolan så blev det en varm stämning i klassen och ofta skämtades det om både det ena och det andra.

Men det var nära att jag själv höll på att brytas ner. Jag påverkades så klart av nedstämdheten som vissa hade och till slut hoppade jag av kören då jag inte längre orkade med min situation med en nattarbetande mamma och ett uppträdande som närmade sig med stormsteg. Var tusan skulle mitt liv ta vägen nu?

Men jag tog mig ändå i kragen en dag då jag äntligen hade bestämt mig för att söka till Skattungekursen. Så det var med vemod jag skickade iväg ansökan eftersom jag innerst inne visste att egentligen så ville jag hålla på med skrivandet. Men jag förstod även att jag behövde ta tag i mitt liv och att jag, någonstans inombords, hade en dröm om att flytta ut på landet igen…

Någonstans mitt emellan domedagskänsla och eufori

Oh-life dagboken

2013-11-27

Idag är första dagen jag provar ohlife som dagbok. Än så länge är det bara på prov. Kan lite kort nämna att jag varit förkyld idag lär vara det imorgon också.

RK

2013-11-28

Idag har jag varit förkyld också. Har däremot tagit mig en promenad och varit på körskolan. Har äntligen lärt mig hur man skriver synopsis och kör på som vanlig med självbiografin!

Jag har lite andra minnen att skriva om också men som jag har lite svårare att komma ihåg. Ett handlar om när jag var hos mormor och morfar en helg och de frågade den fråga som jag hade bävat efter att de skulle ställa, nämligen om jag trodde på Gud. Jag sa ingenting och fick rysningar genom kroppen eftersom min mormor och morfar är så strikt kristna. Men jag tog det med en nypa salt och sa att man fick tro vad man ville men att jag själv inte hade haft någon kristen uppväxt. Morfar sa att det är svårast i början. Jag önskar att de kunde förstå att jag förmodligen aldrig kommer att bli kristen, men ibland har jag kommit på mig själv att tänka på Gud och Jesus som något naturligt! Jag önskar verkligen att jag kunde få komma tillbaka till min arbetarklassbakgrund. Det är väl förmodligen därför jag skriver, men det gör så ont att tänka på att mormor och morfar levt med samma kristna tro genom hela sitt liv utan att förändra sig! Men det är väl så; det finns ju så många kristna personer i dessa byar! Och hur ska man möta dem, när de pläderar med sin tro i talarstol precis som att det vore sanning? Vad skulle hända om man helt plötsligt började tala sanning? Om man berättade vad denna tro egentligen handlade om? Det känns som man förmodligen skulle få hela byn över sig.”

Det lade sig sakta på backen. Så sakta att det var som tiden stod stilla. Jag såg dammkornen sakta singla ner till backen. Singla ner och lägga sig tillrätta där de hade legat förut…

Och bilen syntes inte mer än en prick på horisonten nu. Men den kom också från en tid som var väldigt avlägsen för mig. Om det var något som var avlägset så var det mina känslor för sådant som var fysiska saker. Till exempel en gammal bil som jag inte hade åkta i på länge och som sett sina bättre dar. Men det fanns även andra saker som var mer fysiska än den fysiska världen jag levde i. Om nu det gick att förstå…

Det gjorde det nog inte. Men jag försökte i alla fall. Det jag hade runt omkring mig var gräs. Och det var högt men inte för högt. Det var så där lagom högt och det var som jag kunde se hur långt som helst. Som om landskapet inte hade någon horisont. Men den hade höjd. Och det kanske var det som betydde något i slutändan. Men jag tänkte ändå på de här ängar som inte hade något slut…

Och som inte verkade tendera till att ta slut heller. Det enda de gjorde var att gå på och gå på. Som om de inte visste något annat. Och det visste de säkert inte heller. Men det behövdes att jag kunde tänka på något annat än gräs för ett tag…

Det var så fullt av gräs att det var som det växte gräs ur mina ögon. Och ur alla kroppsöppningar som fanns på kroppen. Växte det gräs. Men det var bara en känsla. Det var bara en känsla. Som jag började ta på allvar när jag kände att det började bli lite för mycket gräs runt omkring mig. Så att jag skulle få en sån där känsla av att vara så där ensam att jag var som ensammast i världen…

Tills någon kunde komma och säga att jag inte var det längre. Kunde jag känna att jag var ensammast i världen. Av en anledning jag inte visste något om. För jag visste inte varför jag skulle gå och vara ensam för…

När jag kunde vara med mina vänner. Men hade jag några vänner? Jag kunde inte komma ihåg. Det enda jag kunde komma ihåg var det som hände för stunden och det var inte mycket. Bara gräs fanns här i så stora mängder att det var omättligt. Och jag funderade på hur jag skulle ta mig igenom det här när jag hade fullt upp med att ta mig upp på grusvägen…

Som gjorde ont där jag låg. Men så hade jag hamnat i en obekväm ställning också. En ställning jag hade hamnat i när jag hade kastat mig ur bilen. Så när jag skulle försöka resa på mig så var det som jag reste på mig för första gången på länge. Förutom det faktum att det inte var första gången på länge. Men däremot hade jag legat där tillräckligt länge för att det skulle göra ont…

För att stenarna gick in i huden. Så att det blev såna där märken som det brukade bli när något låg mot huden. Rött och med tydliga kanter…

Och det gjorde ont. Så ont. Att det började blöda. Jag började bli orolig för vad som skulle hända om jag förlorade för mycket blod. Jag började bli trött och började få svårt att hålla mig på stående fot. Men jag var fortfarande stående och såret var inte så djupt. Så det gick över ganska snabbt…

Vad som inte gick över snabbt däremot var känslan av att ha blivit dumpad eller lämnad. Vad man än kallade det så var det en känsla som följde med mig nu var jag än gick. Men den känslan blev ganska snabbt betydelselös när det enda som mötte mig var en tjock och kompakt tystnad. Så kompakt att det nästan gick att ta på den. Och jag kunde nästan höra blodet rinna genom mina ådror och pumpas genom mitt hjärta. Men också en svag bris som gick genom gräset…

Störde ut tystnaden. Och fick det att låta som det dånade i vinden. Fastän det bara vinandet som lät. Och det var ett ljud som kom sig av att området var så väldigt öppet. Det var så väldigt stort. Faktum var att jag inte kunde se någon ände på det. Jag kunde inte se någon ände på det. Kunde man då säga att landskapet var ändlöst? Kunde man då säga att landskapet var oändligt? Och kunde man då säga att det bara gick och gick utan att aldrig någonsin ta slut?

Det visste jag inte riktigt säkert. Men vad jag kunde se var att det var väldigt stort. Och att det förmodligen inte hade någon ände då den bara gick bortom horisonten och bortom horisonten. Ett väldigt stort perspektiv som skulle kunna kallas oändligt. Om det ville kallas så. Och om det ville vara så…

Det verkade som det ville det. Och förutom att det var väldigt stort så var det väldigt mycket gräs överallt. Så pass mycket gräs att det kändes som det var det enda som fanns på flera mils avstånd. Och det var ett väldigt stort avstånd. Det var ett så pass stort avstånd att det var svårt att räkna hur långt det var. Och därför kunde jag inte säga om det var långt bort eller om det bara kändes som det var långt bort. Det verkade inte som avstånd betydde så mycket där jag var. Men det kändes som det var väldigt långt till horisonten och det kändes inte som det var något konstigt med det…

Däremot kändes det konstigt att se gräset här. Likt allt annat så kändes det som det tillhörde en annan tid och plats. En plats som mina morföräldrar bodde i. Varför bodde de där? Jag visste bara att de bodde där och att denna plats hade väldigt många övergivna ängar och öde åkrar. Så att det blev som att det var det enda som fanns på denna plats. En plats som var full av gräs i olika färger…

Och det var färger som tilltalade mig. Många höstliga färger. Som gult, grönt och rött. Det fanns många olika färger i gräset som tilltalade mig. Och som hade många sätt att visa sig på…

Ett sätt var att det var väldigt grönt. Då var det mer likt det man skulle kalla gräs. Men sen kommer andra färger som gult, oranget och rött. Och det visste jag inte riktigt vad det skulle passa in. Men alla grässtrån var olika. De hade alla sina egna personligheter och skulle alla behöva sin speciella plats i gräset. Men det var som det inte fanns något mer där. Bortom horisonten…

Om det inte fanns något där så betydde det att det inte fanns någon oändlighet. Så det måste finnas något bortom horisonten. Det är bara det att det är samma landskap om och om igen. Så det var inte mycket mer att se än det. Om man inte ville se ännu mera gräsmarker det vill säga…

Gräsmarker som var oändliga. Gräsmarker som var så färgrika att man blev alldeles snurriga. Och det var gräsmarkerna som fick mig att snubbla och falla omkull. Förutom såren på benen så kände jag mig ganska vimmelkantig. Och visste hur jag skulle resa mig igen…

Jag visste inte var jag skulle hitta energi igen. Inte från grusvägen i alla fall. Men det var så varmt. Var det en bidragande faktor till att jag hade så svårt att resa mig upp? Var fanns det vatten någonstans? Jag kunde inte se det någonstans. Men jag kunde inte påstå att jag var i särskilt stort behov av det…

Om jag inte kände mig törstig. Men jag fick energi av gräset. Som var som en energikälla utan slut. Som var som något oändligt. Om inte det tog slut snart. Så skulle det gå bort i sig själv. Och försvinna i det omedvetna undermedvetna…

Om det nu fanns en sådan sak. Som hette så. Var det mycket märkligt. Och jag visste inte vad det undermedvetna hade med det hela att göra. Men det omedvetna var ju det man inte tänkte på…

Och som man inte tänkte på. Var ett landskap av gräs. Så typiskt ämne att drömma om. Om det nu var en dröm som skulle komma tillbaka. Jag kunde inte längre få någon kontakt med det. Jag behövde vara lite ifred så att jag kunde komma på något att göra åt situationen jag befann mig i…

Och jag gjorde något åt situationen jag befann mig i. Jag tittade ut över landskapet och kunde endast se gräslandskap. Enbart gräslandskap och det var så stort att det var som det var oändligt. Men var det oändligt skulle det inte finnas något slut och fanns det inget slut så fanns det heller ingen början. Vilket betydde att det i princip gick runt och runt jorden utan att aldrig någonsin ta slut. En omätlig hunger av gräsmark. Och en lust att komma ut i gräset. Fick det här gräset att verka extra tjockt och ogenomträngligt…

Men det var bara vad jag fick för mig. Egentligen kanske det var lätt att ta sig igenom det gräset. Så att man lätt skulle kunna ta sig dit man ville. Var nu det skulle…

Va var det jag ville? Det var något ställe i en by. Som jag hade varit i en gång. Det var det stället som var det här stället. Det här grässtället alltså. Och det var extra tydligt att jag hade varit här mer än en gång. Säkert ett flertal gånger av olika anledningar…

Den gången hade det inte funnits någon grusväg. Den gången hade det säkert funnits något annat som jag hade kunnat gå på. Något som gick genom gräset som liknade en väg. Men det var så tydligt att det inte var vägarna som var tydliga här, utan gräset som växte både vilt och kontrollerat. Var det kom ifrån kunde man inte veta. Men man kunde chansa på att det var ganska ovanligt att det växte där. Man kunde också chansa på att det växte för att vara på det området…

Var det området var visste jag inte. Men jag kunde chansa och jag chansade på att det var ett område som några nära till mig bodde i. Jag chansade också att jag hade varit där många gånger. Att jag, genom att vara där, var där många gånger. Och jag såg det som ett sätt att komma bort från någonting. Eller någon…

Eller så ville jag bara vara i ett landskap som var väldigt stort. Som bara gick och gick utan att ta slut. Och som verkade oändligt…

Så jag fortsatte min inslagna väg på den oändliga vägen. Jag fortsatte och jag kom till en gammal ek. Den var på andra sidan en stor äng. Den var till vänster om mig och jag bara stod där. Och stirrade på den gamla eken…

”5/1

Nu kan jag äntligen berätta om när jag var och firade nyår med pappa i Norrköping. Nu har

12/1

När fåren flyttade från Kättbo

Idag ska jag till Skattungbyn. Jag ska packa ihop för ett år på Skattungekursen. Än har jag svårt att förstå vad det här kommer att betyda för mig; det var ju så länge sen jag levde ett sånt här liv! Senast lär ju ha varit när jag bodde i Kättbo, som nu var för fyra och ett halvt år sen, alltså en tjugondel av mitt liv sen! Jag känner det inom mig att det var länge sen och jag har svårt att komma ihåg hur det var; jag gav mig ju in i en Naturguidesutbildning! Och jag lämnade allt som hade med jordbruk bakom mig… nästan, för vi hade faktiskt fåren kvar!

Det var jag och mamma som tog över fåren Lillgreta och Ingeborg från Kättbo. Under denna tidsperiod skedde en flyttningsprocess då mamma försökte hitta ett boende i Mora som skulle tänkas passa oss men som ändå skulle vara så pass billigt att vi skulle ha råd att bo där. Och eftersom mamma då skulle flytta längre från sitt jobb i Venjan så skulle det bli ännu mer knapert för henne med ekonomin.

Vad gällde mig så skulle jag börja en utbildning i Älvdalen vid namn Naturguidesutbildningen. Men mamma och jag planerade allt och kom fram till att jag inte skulle ha råd att bo i Älvdalen. Jag skulle alltså få pendla mellan Mora och Älvdalen varje dag i tre års tid. Det fick gå för mig eftersom jag förstod att vi skulle få det knapert; bland annat sökte vi efter det billigaste boendet, men mamma behövde ju ett jobb också! Så hon tänkte jobba kvar på äldreboendet i Venjan för att vissa gånger kunna stämpla. Men jag var lite orolig för hur jag skulle klara allt detta med att gå upp tidigt om mornarna, långa bussresor och långa väntetider. Men jag förberedde mig väl genom att ta reda på busstiderna, men ändå gick det inte riktigt ihop för mig: Bussarna gick antingen väldigt tidigt eller väldigt sent. Men det var de val jag hade att välja på, så det var bara att passa in sig därefter.

Flyttprocessen var en väldigt svår, krånglig, jobbig och påfrestande period. Mamma hade hittat ett hus i ett radhusområde kallat Rödmyren. Vi var dit några gånger och tittade på vårt eventuellt nya hem. Jag tyckte inte alls om att vi nästan inte hade någon gård att odla på eller ha djur på, men vi hade inte så mycket alternativ.

Huset var uppbyggt i två våningar (Lägenheten påminde om en lägenhet som jag hade varit in i hos en kompis en gång. Han hade också bott i Rödmyren!) Entrén låg mot gatan in mot radhusområdet och bestod av en liten plätt grönt gräs och en häck. När man kom in i undervåningen fanns det både hall, kök, matsl och ett sovrum. När jag kom in i detta, då så kala, sovrummet bestämde jag mig för att ”det sovrummet ska jag ha!”. Bland annat för att jag tycker om små sovrum, men även för att fönstret befann sig precis vid sängen vilket skulle göra att jag skulle få vakna med solen varje morgon. Då visste jag ännu inte att jag skulle gå upp före solen.

På övervåningen fanns ett stort vardagrum, toalett, ett ännu större sovrum och en altan. Vi blev rätt bestämda mamma och jag att detta var lägenheten vi skulle ha.

Senare på kvällen, efter att ha åkt hem till Kättbo igen, så satt mamma och jag och pratade om flytten till Rödmyren. Jag berättade att jag kände mig ledsen att vi skulle få lämna vårt fina hus i Kättbo. Mamma berättade för mig att vi skulle få lov att lära oss leva ett nytt liv nu och att vi inte hade så mycket val; huset var Mickes och vi skulle inte kunna göra anspråk på hans mark. Vi skulle helt enkelt få lov att ställa om våra liv helt och hållet.

Jag sov oroligt den natten. Vi hade bestämt oss för att avliva fiskarna eftersom det skulle bli komplicerat att frakta dem den långa biten och eftersom ingen orkade ta hand om dem längre. Men jag skulle sakna dem; de hade ändå varit en liten tröst under högstadietiden. Men nu skulle jag börja min färd mot vuxenlivet genom denna utbildning som hette Naturguidesutbildningen och som jag inte visste nåt om än så länge.

Jag låg länge där på rygg och tittade upp på det månbelysta taket. Men så slogs jag av en tanke; jag skulle trotts allt ha fåren kvar! Och de skulle flyttas till Bonäs, så då skulle jag ju ha en plats att hämta andan.

Jag kunde inte tänka mig ett liv utan mina får. Och med dessa tankar somnade jag till en av min sommars sista nätter i Kättbo: Snart skulle jag omvända mitt liv!

En sommar hade gått och fåren och alla andra djur hade haft sin sista sommar i Venjan eller Tiberget. När sommarlovet ledde mot sitt slut så skulle fåren flyttas till Bonäs. En tid innan hade de fått komma till Kättbo för att beta av lite där. Men efter ett tag var det både dags att flytta fåren och att packa ihop sina grejer till sitt nya hem.

Vi hade ställt fram djurtransporten framför grinden. Lillgreta gick villigt in i djurtransporten tillsammans med mig eftersom jag henne, men Ingeborg var mer vrångstyrig; hon verkade rent av förstå att det var något tok på gång. Och jag höll med henne innerst inne, men fick lov att putta in henne till slut. Så när vi väl hade fått in alla får var det bara att ge sig iväg mot Bonäs och deras hage.

15/2

Idag har vi haft showmöte hemma hos Jesper.

30/3

I förgår var jag på barnläger i Bonäs kapell med Frattjo”