Jag känner så här. Jag behöver skriva mer om vad jag känner för de här ställena. I nästa bild har vi alltså hönshuset. Som nu används som förråd. Jag kan minnas alla gånger jag var in där och gav hönorna mat. Också getterna. Men i bilden ser vi alltså ett litet fönster som vetter ut mot området utifrån. Det är någon form av gran där men jag vet att det bara är början av skogen. Så länge jag väntat på att ta de här korten. Tror jag inte någon väntat förut. Jag har haft så mycket annat att tänka på att Kättbo helt suddats ut. Så mycket som är ett antal städer och platser och människor och känslor. Allt utom Kättbo. Och nu var jag äntligen där. Och kunde ta de här bilderna. Jag känner att de här är tydliga tecken på att kunna skriva om specifika saker som en dröm består av. Alltså specifika saker som kan vara en busshållplats, brevlådor eller en anslagstavla. Allt förutom det som tynger mig. Jag hade tänkte begrava alla gamla minnen någonstans långt bak i mitt undermedvetna, men kanske att det är lättare att bara radera dem. Eller något jag försökte skriva i Brunnsvik. Att jag drömde om Kättbo. Längtade tillbaka. Och allt detta skedde medan jag befann mig i mitt undermedvetna…