Så grönskande, lummig, skog har jag inte sett någon annan stans. Så grönskande, lummig, skog finns inte någon annan stans. Inte någonstans. Det som förut var en skogsväg var nu en grönskande, lummig, skog och jag hade aldrig sett något liknande förut. Men något liknande hade jag säkert sett förut utan att tänka på det. Det kallas det omedvetna undermedvetna. Det man inte tänker på. Det kan vara saker som liknar saker som man har sett förut. Och jag har sett många skogar men inte som Kättbos. Den är unik på sitt sätt och det är bra. Bra på ett sätt jag inte förstår. Men jag kan liksom livsenergin strömma genom de här växterna som är så grönskande, lummiga. Och jag kan känna att jag också kan var så där grönskande lummig. Så pass grönskande lummig att jag skulle kunna dö här. Eller jag menar inte dö men upplösas. Bli ett med skogen. Först då kanske jag kan få frid. Men frid från vad? Det var väl inget egentligen jag flydde ifrån? Däremot blev det väldigt mycket bilder. Den senaste tiden. På saker jag inte tyckte om…