Vilket jag ju gör. Lite kort beskrivet så där. Men resan ner i det undermedvetna är lång och komplicerad. Det vet ju jag. Vad som finns där nere är ju gräs. Så pass mycket gräs att det verkar vara det enda som finns. Och så är det ju också på nästa bild. Men sen är det ju så med gräs att gräs inte bara är gräs. Utan gräs är ju också en massa blommor och andra växter som trivs i gräslandskapet. Som i det här gräslandskapet i det här fotot men det är inte bara en massa gräs utan också en massa vägar. Som alla leder till sina platser och boningar. Jag menar; det är ju vägar som gör att det undermedvetna känns så risigt. Som en rishög. Så risigt och det är inte bara det att det är många vägar utan var de går också. För en väg går till Siknäs. Den vägen går knappt att se i fotot. En annan går till Mora. Och en annan går till Venjan. Jag har funderat på senare tid om det är Venjans gräslandskap jag tänker på när jag tänker på gräslandskap. Men vid närmare eftertanke är det nog Bonäs gräslandskap jag tänker på istället. Det kräver något som ligger närmare till hands vilket Bonäs gör. Och i Bonäs finns också den tätbevuxna skogen som jag också har tagit kort på. Men den är tydligare i det undermedvetna. Som det stora gräslandskapet. Men fotot innehåller så mycket detaljer. Som de där husen i bakgrunden och vad de är. Förmodligen är det någon som bor där men inte heller det vet jag. Det enda jag vet är att det är ett foto som rymmer väldigt mycket. Och att det är som att jag tänkt på den här bilden hela tiden. Under alla dessa år. Jag varit borta från Kättbo. Och att det nu därför lättare att bearbeta. Avsaknaden av Kättbo. För ibland kan en plats vara som en person och när man förlorar en person så kan ju sorgen vara avgrundsdjup. Det vet ju jag. Men det som är speciellt med bilden är väl just det att den är Kättbo. Och Kättbo på ett sätt är en massa gräslandskap. Och en massa annat…