Men jag antar att det är mera skog. Och bortom den horisonten ännu mera skog. För det var väl så när jag rymde hemifrån? Att det var så mycket skog att man började bli rädd? Min lillebror har klarat sig igenom högstadiet utan att rymma en enda gång. Men jag hade en annan tanke på högstadiet. En tanke om att jag ville ut i naturen. Och jag var ut i naturen. Jag började en hel utbildning som var ute i naturen. Om jag bara mindes hur det var där. I Älvdalen. Men jag har bara drömt om den byn. Jag har bara drömt om hur det är att vara där. Om det nu är den byn jag drömt om. Och inte något annat, mycket, djupare. Men det vet ju inte jag förstås. Om det gav en anledning att skriva om drömmar. Om det gav ett syfte att skriva om drömmar. Men det gav en nånting dock. Och detta något har i alla fall mig drivit att skriva…

Så många år. Som jag gick på Brunnsvik. Men det är inte därför jag är där. Det är för att skriva om platsen jag är på. Och platsen jag är i änden av byn. Och det syns på bilden att min lillebror börjat bli lite trött på mitt fotograferande. Men det var också en lång promenad hit. Så vi började nog båda bli lite trötta. Och hungriga. Om jag minns rätt så skulle vi få spenatsoppa sen. Men även bestämde vi på vägen att vi kunde stanna till i båthamnen och fiska lite. Tills jag gav upp och gav mig hem det vill säga. Då var det bara min lillebror som fiskade…